”Kulturanalys övergripande bedömning är att det i dag äger rum kulturpolitisk styrning som kan och bör undvikas.” Så inleds avsnittet med rekommendationer, varav den första är att ”regeringen i större utsträckning låter idealet om konstnärlig frihet vara vägledande i styrningen av de statliga bidragsgivarna på kulturområdet.”

Myndigheten är inte ute efter ambitionerna att bredda delaktigheten och göra kultur tillgänglig i hela landet utan det är styrningen av innehåll man kritiserar. Värst tycks det vara hos Kulturrådet som frågar konstutövare som söker anslag i vad mån bidragen kommer att främja inte minst jämställdhet och mångfald. Föga förvånande tolkas detta som något att rätta och packa sig efter. Även hos Filminstitutet gäller det att stämma in i änglakören; det är också där flest kulturutövare uttrycker missnöje.

I sin återrapportering till regeringen ska Kulturrådet bland annat redogöra för hur verksamheten bidragit till Agenda 30-målen. Dessa handlar om hållbar utveckling, men för ett självständigt kulturliv är det förstås ohållbart att tvingas ta på sig den sortens tvångströjor.

Myndighetens klarspråk är riktigt uppiggande. Desto mer deprimerande är konstaterandet att ”en relativt stor grupp konstnärer och kulturskapare” gärna emottar instruktioner och låter sig värderas utifrån vad man åstadkommit för ”folkhälsa och hållbar utveckling”. De har internaliserat tidens trender och ställer lojalt upp på den ideologiska värnplikstjänstgöringen.

Ett sätt att kringgå styrningen är förstås att avstå från att söka offentliga medel. Men vi kan inte låta oss nöja med den enkla utvägen. Att kulturpolitiken i detta avseende över huvud taget existerar beror ju på att man vill öka konstnärers möjlighet att skapa fritt efter eget huvud, inte att de ska falla offer för tidsandans kommissarier och huvudkrympare.