Stig Strömholm har berättat om fenomenet i en understreckare.

Lars Lönnroth har lånat titeln Parallella liv till en nyutkommen och mycket läsvärd essäbok, men han nöjer sig med ett enda par. Studieobjekten är varken greker eller romare men väl sörmlänning respektive västerbottning, tämligen skilda till kynne och stil, men i stort sett samtida och med fler beröringspunkter än man i förstone hade kunnat ana: Sven Delblanc och Per Olov Enquist.

Lena Kåreland recenserar boken i senaste numret av Axess och jag är på intet sätt ute efter att jäva hennes omdömen. Jag vill bara i all enkelhet säga att boken – i alla fall hos mig – har satt extra fart på aptiten att läsa Delblanc, att jag börjat i liten skala och än så länge gläds storligen åt saken.

Enquist har som Lönnroth själv konstaterar motstått historiens tand på ett betydligt bättre sätt än Delblanc och är fortsatt en given referenspunkt i litterära samtal. Till dels har det väl den enkla förklaringen att det bara är två år sedan han gick bort, medan det har hunnit bli 30 år sedan Delblancs död i cancer 1992. Men det handlar nog också om att Delblanc var en egensinnigare typ med föga intresse eller förmåga att paddla lugnt i vitterhetens mittfåra. Där Enquist var stram och kunde se ljus vid horisonten var Delblanc ofta yvig och för det mesta svartsynt så det räckte och blev över. Enquist litade på att socialdemokratin skulle föra landet på rätt väg, om inte förr så när de andra alternativen var uttömda. Delblanc ansåg däremot att styrande av samtliga kulörer hade svikit och sammanbrottet blivit oundvikligt.

Jag har inte läst allt av någondera men uppskattar bägge, och när nu Lönnroth satte saker och ting i rörelse blev det till Delblancs Prästkappan jag gick. Det är hans andra bok, utgiven 1963, och erbjuder frustande formuleringsglädje och dyster samhällssyn i en oemotståndlig kombination. En förläst och vilsen präst drar omkring i Schlesien under sent 1700-tal tillsammans med en jordbunden bondpojk med väldiga kroppskrafter. Det är högt och lågt om vartannat och inte sällan hittar man det lägsta hos de högsta. Här finns inte mycket hopp att hämta för reformatorer och samhällsförbättrare, men här finns en oförliknelig svada som sätter ordkunskapen på prov samtidigt som den får mungiporna att lyfta. För varje brödskrivande stackare som fastnat i färdiga fraser kan boken bli en lika välkommen som vitaliserande vitamininjektion.

Den 12 juni 1980 skrev författaren och ingenjören Sven Fagerberg en understreckare, som satte fart på en debatt som varade hela sommaren, och som har blivit en klassiker. Under rubriken ”Du gamla, du fria vänsterfascism” gick han till angrepp mot en ny herreklass i politik, byråkrati, massmedier och akademi, som han såg som exploatörer av såväl arbetare som företagare.

Tiderna var röda och han fick våldsamt mothugg på många håll, men inte av Sven Delblanc. Trots att denne under lång tid legat långt till vänster i debatten skrev han en dryg vecka senare (20/6 1980): ”Varför känner jag sådan olust inför Sven Fagerbergs artikel? … Jag finner det framför allt olustigt att han faktiskt har rätt på så många punkter.” Delblanc går hårt åt skolförfall och nedrustning och avslutar: ”Vi har en usel regering. Vi har en usel opposition. Och vi har en feg och konformistisk intelligentia. Sverige är värt ett bättre öde.”

Den sortens icke-fega och icke-konformistiska utbrott är säkert en delförklaring till hans relativa bortglömdhet. Man ska inte heller primärt läsa Delblanc för hans polemiska inlägg eller ideologiska analyser. Man ska läsa honom för hans prosa.

Den är värd ett bättre öde.