I en intervju med Stina Oscarson försöker kultur- och demokratiminister Jeanette Gustafsdotter utmåla sig själv som en djupt rotad socialdemokrat. Men istället för att ge prov på sin ideologiska kunskap blir det uppenbart att ministern inte vet vad hon pratar om. Det blir ett virrvarr av fina värdegrundsord och vanligt hederligt svammel. Tankegångarna är så grunda att grundstötningen är oundviklig.

Ministern tycks dock brinna för en sak – yttrandefrihet. På en fråga från Oscarsson om “ yttrandefriheten är hotad i Sverige” är svaret ett tydligt  ja. Men det tycks som att den friheten enbart omfattar den profession som ministern själv har tillhört, nämligen publicistiken. Gustafsdotter lyfter förvisso en viktig diskussion om hur journalister hotas och hur det kan komma att påverka vår fria demokrati – men sedan tar det stopp. På frågan om hur desinformation ska hanteras i förhållande till yttrandefriheten kommer en luddig hänvisning till EU. Det bådar inte gott med tanke på det geopolitiska läget.

Tyvärr tycks inte heller ministern förstå vidden av yttrandefriheten. Det handlar inte enbart om yttrande som är i tal och skrift, då åsyftas snarare tryckfrihetsförordningen. Yttrandefriheten innefattar en rad områden, inte minst konstnärliga uttryck – givetvis något som en kultur- och demokratiminister bör trycka extra på. 

Istället för att stötta “ett fritt konstnärligt skapande” som en del av yttrandefrihetsgrundlagen är formulerad, väljer statsrådet en helt annan väg när Oscarson går vidare med sin intervju. På fyra direkta frågor som handlar om huruvida det är rätt att riva gamla statyer som kan sägas symbolisera förlegade värden ges ett återkommande mantra till svars. “för mig handlar det främst om mänskliga rättigheter.”. Det finns enligt Gustafsdotter goda anledningen till att riva statyer, inte minst om “personen som är på statyn har gjort övergrepp mot mänskliga rättigheter”. Samtidigt framhåller hon att frågan inte är helt lätt och att värdegrunden är viktig i detta sammanhang.

När Gustafsdotter får frågan hur hon rent ideologiskt, som socialdemokrat ser på möjligheten att kunna få göra avdrag för donationer till kulturverksamheter, blir svaret att det ligger på Finansdepartementets bord. Ideologin lyser med sin frånvaro. 

Att Jeanette Gustafsdotter nu är språkrör för vad de socialdemokratiska urkunderna säger om konsten och friheten bådar inte gott för varken partiet eller den svenska kultursektorn. 

För den illvillige kan Gustafsdotters arbete tolkas som att socialdemokratin inte har några svar på de frågor som sorteras in under kulturdepartementet. En mer korrekt analys är nog snarare att Magdalena Andersson gjort en omdömeslös rekrytering.