Häromveckan publicerade tankesmedjan Frivärld en rapport Turkish quagmire skriven av Turkiet-kännaren Halil Karaveli. Denna tecknar en mer sammansatt bild av vad som faktiskt händer i Ankara. Karaveli menar att det finns en olycklig fixering vid just Erdoğans person i svenska medier. Kanske beror det på att det är enklare att skylla problemen på en viss person i stället för att ta in hela den komplicerade verkligheten. 

Turkiet är inte en diktatur, det är inte heller en fulländad demokrati. Men den mediala analysen beskriver ofta läget som om Erdoğans makt är att likställa med Xi Jinpings eller Vladimir Putins. Kanske är detta en nygammal vana att analysera geopolitik på, oavsett blir analysen haltande. 

Det Karaveli framhåller är att Sverige och Finlands eget agerande för att blidka Ankara är avgörande på marginalen. Det är givetvis problematiskt om Erdoğan häcklas och koranen bränns i Stockholm. Det är också helt förståeligt med reaktion. Trots den stoiska självbilden i Sverige skulle vi också bli kränkta och upprörda över någonting motsvarande – om det trycktes på rätt emotionella punkter. Men det är ändå inte den här sortens påhitt som har fått Turkiet att på allvar obstruera anslutningen till Nato.

Det centrala är snarare de kurdiska frågorna, vilket inte borde inte komma som en nyhet men har tappats bort bort i rapporteringen och analyserna. Framför allt handlar det förstås om terrororganisationen PKK som under lång tid har betraktats som huvudfiende i Turkiet, i stort sett oavsett vilket politiskt läger man tillhör (åtminstone bland etniska turkar). Detta är varför relationerna till YPG i Syrien, som anses ha anknytning till PKK, utgör den centrala frågan. Inte bara för att Sverige har stöttat denna grupp i ett försök att hålla tillbaka Assadregimen och IS, utan också för att USA ser dem som sina allierade i samma kamp. De två stora elefanterna i Nato dansar i otakt. Sverige och Finland får försöka följa med så gott det går, men det är Washington som har lösningen på den turkiska knuten. 

Denna handlar inte om att Turkiet ska tillåtas köpa stridsflygplanet F 16 (som för övrigt vore en bra affär för USA på över 200 miljarder kronor), även om det säkerligen kan fungera som friktionsdämpare. I realiteten är det USA:s relation till YPG som Turkiet vill se förändrad. Det är ett val mellan syriska kurder och Turkiet. Eller ur ett turkiskt perspektiv, mellan en mångårig allierad och en terroranstruken gruppering vid dess gräns. 

Om Halil Karaveli har rätt i sin analys att Nato-ansökan avgörs på andra sidan Atlanten, kanske fler överläggningar ska ske i Washington snarare än i Ankara.