Detta gick att läsa i rapporten Så fri är konsten som Myndigheten för kulturanalys släppte förra veckan. Sedan dess har skribenter och opinionsbildare från höger och vänster förfasat sig och de flesta är rörande överens om att det här är ett problem.

Frågan är varför man blir så upprörd först nu. För den som har rört sig i, eller bara i utkanten av, kulturbranschen borde den här situationen ha varit glasklar sedan flera decennier tillbaka.

Några kulturutövare har länge påtalat detta. Det mest kända exemplet är från 2012 när Bengt Ohlsson ställde frågan om när det röda ska rinna av kulturens fana. Men även Lars Anders Johansson har flera gånger lyft frågor på samma tema och utkom även år 2017 med boken Att dansa efter maktens pipa – Kultur i politikens tjänst.

Det här är bara ett fåtal exempel. Man har tydligt påtalat exakt samma sak som rapporten visar – det är svårt att skapa kultur utan ett startkapital. För att få pengar från stat, landsting eller kommun måste man redovisa dels vad man vill göra för sorts projekt, dels sina jämställdhetsmål, demokratimål, tillgänglighetsmål samt miljö- och klimatmål.

”När kulturutövare tror att de försvarar goda värden är de i själva verket styrda.”

För en del kulturutövare är detta inte ett problem, då det är värden som de anser viktiga och gärna arbetar med. Andra reflekterar knappt över det. Det har alltid varit en del av processen för att få bidrag och de minns inget annat.

Det är förment godhet som styr kulturen. När kulturutövare tror att de försvarar goda värden är de i själva verket styrda. Styrda av riktlinjer och måldokument med en pengapåse dinglande som ett saftigt köttben framför näsan. En hund som lydigt håller sitt eget koppel.

Att rapporten bekräftar allt detta gör det inte till en nyhet. Frågan är om den över huvudet taget gör någonting mer än att verifiera det man redan borde ha vetat. För frågorna man måste ställa sig är följande: Vad kommer att hända nu? Kommer det att ske någon förändring? Kommer de 85 procent av kulturutövarna som hittills inte sett detta som ett problem att vakna till? Kommer politikerna styra upp för att skapa förändring? Skriva om styrdokument och ändra blanketter? Se över var kulturbidragen hamnar och hur de används?

Det sorgliga svaret är att troligtvis händer ingenting. De skribenter och opinionsbildare som upprörs idag kommer att gå vidare till en annan fråga imorgon. Berörda politiker har inga som helst incitament att förändra status quo. Särskilt som den kanske mest besvärliga och i alla fall mest högljudda gruppen väljare, kulturutövarna själva, inte klagar.

När kulturutövare är missnöjda med politiska beslut märks det snabbt. Det debatteras, skrivs och protesteras. I frågan om kulturens frihet är de märkvärdigt tysta. Och varför skulle de vilja förändra en situation som de är bekväma med och vana vid? Man har lärt sig vilket språk och vilka idéer som ger kulturbidrag. Att man skulle vilja ha en förändring och tvingas lära om är inte särskilt troligt.

Sommarledigheten hägrar. När teatrarna, konsertlokalerna och gallerierna öppnar igen till hösten så kommer den här frågan troligtvis att vara glömd och i kulturbranschen kommer det att vara business as usual. Fundera på det en stund.

Vi vet att konsten i Sverige år 2021 inte är fri. Vi kan gissa att detta inte kommer att förändras. Det enda vi inte vet är hur länge svensken kommer att tycka att det är rimligt att skyffla in skattepengar i något som snart bara kan beskrivas som statsfinansierad propaganda.