Vi hade varit kolleger fram till halvtannat år tidigare och jag visste att han skulle tala om sin bild av Sverige och det svenska, och därför tajmade jag körningen så att jag kom fram till Jäders kyrka precis när programtiden tog slut. Där, någon mil öster om Eskilstuna, ligger Axel Oxenstierna begravd.

Det blev ett stämningsfullt slut på ett stämningsfullt program där Mauricio med kärleksfull blick gav sin bild av karaktären hos det land han gjort till sitt.

Han byggde upp det kring tre iakttagelser från en annan och längre biltur genom Sverige, som han gjort tillsammans med en italiensk vän under sommaren 1974.

Det handlade om städerna och ”avsaknaden av nästan allt det som vi associerade till stadsliv”. Städerna tömdes när affärerna stängde och när resenärerna gick ut för att ha roligt hade svenskarna gått hem till sig. Jag var tonåring i svensk småstad på 1970-talet och kan intyga att han inte tog miste.

Det handlade om landsbygden och frånvaron av feodala minnesmärken. De båda resenärerna missade uppenbarligen några skånska och sörmländska gods, men i princip hade de naturligtvis rätt. Det är glest mellan adelsborgarna i riket. Svenska bönder var inte livegna utan en självständig klass som hade företrädare i riksdagen.

Och det handlade om folket. ”När vi kom upp till trakterna kring Luleå gjorde jag följande anmärkning: ’Enrico, de ser fortfarande likadana ut!’ Ja, svenskarna menade jag. Femtonhundra kilometer hade vi åkt och människornas utseende hade knappast förändrats.”

Utifrån dessa observationer om färsk och tafatt urbanisering, kollektivistisk bondefrihet och betydande etnisk homogenitet resonerade Mauricio om sammanhållning, kompromisskultur och likhet som grundstenar i ett samhällsbygge, ett folkhem. Men också om hur detta bygge kommit att påverkas och var statt i förändring där en rad faktorer, men minst invandringen, spelade in: ”Mer än två miljoner främlingar har sökt sig tll Sverige sedan andra världskrigets slut. Jag är en av dem. Sverige har förändrat oss alla, men vi har också förändrat Sverige.”

Samhället blir med nödvändighet annorlunda, ”men i allt detta får vi aldrig glömma att vi står på svensk mark, att det är i den svenska myllan som vår gemensamma framtid kommer att växa.”

Varför skriver jag detta? Därför att sommarpratet återgavs som en av tre essäer i samlingen Farväl till gemenskapen (Timbro), som kom ut första gången 2004, och nu finns i ny utgåva med ett nyskrivet förord av Mauricio själv. Skriftens tankar har inte precis blivit mindre angelägna med åren.

Hur mycket rimligare hade inte den svenska samhällsutvecklingen kunnat bli om fler hade haft vett att läsa och lyssna på Mauricio Rojas. Han var ute i så god tid. Det 20 år gamla sommarprogrammet gjordes åtta år efter att han ställt diagnos i boken I ensamhetens labyrint. Det handlar trots allt om saker som i dag – efter sju sorger och åtta bedrövelser – nästan kan te sig självklara:

Sverige har en historia, en kultur och ett samhälleligt etos. De bestämmer oss förstås inte restlöst, och de förändras över tid, men vi ska inte tro att vi kan göra oss oberoende av dem

Den som kommer för att bo permanent i vårt land kan ha viss glädje av att vi erbjuder kunskap om detta kulturarv, hur det tar sig uttryck och vad det betyder.

Även den som kommer hit har ett kulturarv och förvandlas inte till svensk i det ögonblick han eller hon passerar gränsen.

Ta inte för givet att de förändringar som stor invandring för med sig kommer att tas emot med omedelbar entusiasm av hela befolkningen. Lyssna även till dem som känner sig vilsna och övergivna.

Förändring behöver inte betyda försämring. Men om den successiva anpassningen ska fungera kan de som kommer inte vara så många att kontakterna med majoritetssamhället uteblir och att nykomlingarna inte kan försörja sig själva.

Vi är inte var som helst. Vi är i Sverige och det är, som sagt, i den svenska myllan som vår gemensamma framtid ska växa. Var annars?

Läs den här smäckra boken. Förfäras över hur Maud Olofssons självgoda halsstarrighet förhindrade Mauricio att få meningsfulla uppdrag och alliansregeringen att driva en meningsfull integrationsspolitik. Nicka bifall till såväl kritiken som påpekandet att  ”hälsan tiger still”: att den lyckade delen av invandring och integration alltför ofta går under radarn. Och gläds åt att Mauricio Rojas efter lång tid i Spanien och Chile är tillbaka i Sverige. Han behövs mer än någonsin förut.