Sigmund Freud. Vad hade han tyckt? Foto: Wikimedia Commons

Svensk debatt har en tendens att upprepa sig och följer således ett mönster som framkallar en känsla av déjà vu. Anledningen är inte alla gånger urholkade myndigheter, eller agendasättande redaktörer och tjänstemän. 

 Det bottnar snarare i ett motstånd. Vi gör det förbaskat svårt för oss, på både ett kulturellt men också politiskt plan, att se sanningen i vitögat, speciellt när den inte är vacker. I viktiga samhällsfrågor är alla överens om att något måste göras för att stävja ett givet problem. Men, när det är dags att skrida till verket händer det något: agera för all del, gör något, men gör inget drastiskt. Sanningen får inte träda fram helt, för att den kan vara hotande. Den ska helst sopas bort, tryckas undan, trängas bort. Normaltillståndet ska bibehållas, även om det är osunt och trots att vi ibland vet att den tuffa vägen är den i längden rätta vägen. 

 Ta bara några av de mest återkommande, samt omdiskuterade och uppmärksammade frågorna, såsom de apatiska barnen, gymnasielagen, överrepresentation av vissa grupper i olika former av brott, förbud mot tiggeri och inte minst hanteringen av Covid-19. De här frågorna har debatteras in i absurdum ur en rad olika perspektiv. Men inte i någon av dem har vi landat i det som är bäst för landet. Det beror på vi behöver skydda vår självbild (den nationella).

 Självbilden måste vara intakt för att vi ska stå ut med oss själva. Självbilden, även när den bara är en fasad och ihålig, eller rättare sagt speciellt då, får inte under några omständigheter krackelera. Vad är vi utan vår självbild, den som vi har av oss själva men som vi också vill att andra ska ha av oss? Om normaltillståndet rubbas, krackelerar vår (nationella) självbild.

Gymnasielagen klubbades igenom dels trots kritik från lagrådet, dels trots vetskapen om att den varken gynnar de berörda eller samhället. Men det var en samvetslindrande lagstiftning och fick därför gå an. De som fattade beslutet behövde inte agera; det överlät de, med självbilden bibehållen, dels till samhället och dels till de som berörs av lagen. Andra alternativ skulle, om det sönderslitna uttrycket tillåts, hota vår självbild som en humanitär stormakt. I debatten om de apatiska barnen fanns det hela tiden tydliga tecken om att det förekom oegentligheter, men få om ens några i beslutsfattande position ville kännas vid dem. Många teg om det som visste. Samma mönster ser vi när tiggeri diskuteras, trots att förekomsten av påtvingad och organiserat tiggeri har varit känt i åtminstone över två decennier (Ds. 2008:7 Människohandel för arbetskraftsexploatering m.m.).  Förnedringsrånen med etniska förtecken kallar vi för något som är acceptabelt, för som fenomen rimmar det inte väl med den svenska självbilden. Huruvida den svenska hanteringen av Covid-19 är rätt eller inte tål att diskuteras. Men det är lika talande som knappt överraskande att vi har en icke-uttalad och otydlig strategi som vald strategi, att vi i ännu ett avseende avviker från andra länder. 

Det vi ser är en illustration av den psykoanalytiska principen Nachträglich. Det vill säga meningens uppenbarande i efterhand. Meningen, alltså sanningen, finns alltså där hela tiden, det är vi som inte vill eller förmår att se den förrän långt senare. Det finns en inte helt obefogad tradition inom statsvetenskapen mot psykologisering av olika samhällsfenomen. Men det motståendet kan bli så hårdnackat att vi missar en del poänger. Det är inte någon revolutionerande tanke att konformismen är ett utbrett fenomen i Sverige. Likaså, trillar inte många av stolen om man påpekar den starka konsensuskulturen. Psykoanalysens begreppsapparat kan dock hjälpa oss att förstå varför dessa för alla kända och av många illa omtyckta fenomen fått så starkt fotfäste här; de existerar ju trots allt på grund av att människor praktiserar dem i ett sammanhang med givna ramar. 

Det pratas mycket om polarisering. Men vad säger konstaterandet av polarisering oss egentligen annat än att den finns där, med olika läger och husgudarna klara oavsett vilken fråga som diskuteras? Det finns andra förklaringar i den repetitiva rundgången, det närmast tvångsmässiga agerandet, som vi ser i så gott som alla viktiga frågor. 

Det är ett patologiskt tillstånd. Det är vidare i detta patologiska tillstånd som vi försöker förstå, förklara och diskutera olika samhällsproblem. Det blir då lite mer begripligt, om förstås inte bättre, varför vi i varje diskussion ställer frågan: ”kan vi inte bättre än tidigare?” eller ”varför lär vi oss inget?”

Det är bland annat det här patologiska tillståndet som gör oss exceptionellt, i fråga efter fråga, när vi egentligen vill bevara en självbild om att inte vara förmer än andra länder. Ibland är följden att vi framstår som närmast narcissistiska. SAS uppmärksammade reklamfilm, eller tilltaget på Münchenbryggeriet där man mitt under en pågående flyktingkris från offentligt håll påstod att det inte finns en inhemsk svensk kultur – i ett läge där en sådan faktiskt behövdes mer än vanligt när uppemot 10 000 personer i veckan anlände till Sverige – illustrerar detta väl. Vi står egentligen över sådant som kultur, vi är bättre än så, även om det utåt förstås motiveras på annat sätt. Vi stänger inte gränserna för flyktingar officiellt, utan justerar migrationspolitiken så att den passar vår självbild. Det uttjatade uttrycket ”den humanitära stormakten” inrymmer delar av den nationella självbilden; både den som vidhålls för landets invånare (generellt sagt) och inför andra länder. 

Utifrån en klassisk psykoanalytisk tradition, överfört till ett kollektiv nationellt plan utan bli teoribildningen otrogen, är överjaget (samvetet) för hårt mot jaget (verkställande instansen) som måste balansera mellan detet (vad vi egentligen vill göra) och överjaget som dikterar vad vi får och inte får göra. Häri, i dragningarna mellan dessa instanser och det sociala och likaledes politiska sammanhanget, utvecklas en nationell självbild. Det är i sig inget speciellt för just Sverige, då varje land har sin nationella självbild. För exempelvis palestinier är flyktingskapet och att vara fördriven en stor del av den nationella berättelsen. Iraniers självbild baseras än idag i stor utsträckning på det stora persiska rikets anseende och framgångar, och inte alla gånger på det vi ser i dagens Iran – trots att det faktiskt vore relevant emellanåt.  

För svenskt vidkommande, som är det viktiga för oss här, har spänningarna utvecklats till ett kroniskt patologiskt tillstånd med ett lamslaget verkställande jag som krampaktigt vill bevara sin självbild. Försöken att bibehålla självbilden i detta patologiska tillstånd får förstås konsekvenser. Gymnasielagen bedövade samvetet, den skapade till synes balans, självbilden av att vara humanitär rubbades inte. Knappt några utvisades, knappt några får stanna. Smällarna får målgruppen och övriga samhället turas om att ta. Men på ett kollektivt plan har självbilden bevarats. Likaså när det kommer till hårdare krav på utrikesfödda vad gäller språk- och samhällskunskaper; vi ska inte sjunka så lågt att vi ställer krav på en förmodad svag grupp, lagstifta istället bara om 60 timmars samhällsundervisning. Förbud mot tiggeri är oss ovärdigt trots det som vi vet, vi är bättre än så. Förnedringsrån bland unga med etniska förtecken finns inte, det är bara som vilket annat brott som helst. Om vi stannar upp i någon av dessa frågor, och medger att något av detta är problem som behöver hanteras resolut, eller att strategin för Covid-19 är oklar, kan det kräva beslut och handlingar som rubbar självbilden. Det har vi inte råd med. Det vi då kan göra, är att bevara allmäntillståndet. 

De som vill förstå polarisering, åsiktskorridoren, myndighetskrisen, senfärdigheten, samvetslindrande lagstiftningar, behöver nog inse det faktiskt patologiska tillstånd som vi numera tar avstamp i för att samtala och diskutera.

Oviljan att se sanningen för vad den är, även när den stirrar på oss och desperat pockar på vår uppmärksamhet (apatiska barn, ökad brottslighet, tiggeri), eller förlitar oss på i förhand dömda men samveteslindrande lagar för att det rimmar med självbilden (gymnasielagen), samtidigt som vi har lättare för att finansiera sådant som så att säga är mer konkreta och lätthanterliga som genuscerfiering lägger grundstenarna för det patologiska tillståndet vi befinner oss i. Sagt med klassiskt psykoanalytisk terminologi, så förskjuter vi fokus från prioriterade frågor till mindre dito; menscertifiernig är en lättare frågan än den överstigna integrationspotentialen. Detta rationaliserar vi förstås, för vi behöver argument som vi finner tillräckligt tilltalande.

Vi samtalar, diskuterar, vissa bygger halmgubbar, andra lägger ut rökridåer, i ett numera patologiskt tillstånd som blivit en del av vår självbild – och från offentligt håll ses varje ändring av tillståndet som hotfullt. 

I det patologiska allmäntillståndet får självbilden vara orörd. Men det får också känslan av déjà vu.