Det menar Per Schlingmann i en krönika i Borås Tidning häromveckan (1/10). Frånvaron av ett ”narrativ” (en övergripande berättelse) gör att regeringens reformer och utspel inte kan sättas in i ett större sammanhang. Följden blir förvirring och missnöje i väljarkåren.   

Ovanpå det har Sverigedemokraterna kastat den gamla blockpolitiken över ända vilket skapat ett läge där väljarna inte kan vara säkra på vad de får efter valdagen (jag menar att det nödvändigtvis inte behöver vara negativt för demokratin med förhandlingar inför regeringsbildningar utan snarare är en del av demokratin, men det är inte huvudsaken här). Kanske kan ”en starkare” (?) samhälls- och kulturdebatt blåsa nya visioner i politiken? Eller varför inte akademiker likt den bortgångne Hans Rosling?

”Verkligheten för många väljare 2023 är att Sverige genomlever en våldsvåg utan dess like”

Att sätta sitt hopp till att svensk kulturdebatt skulle få fart på partiernas idéarbete är nog dessvärre inte lönt. Kultursidornas skribenter är för stunden alltför upptagna av sig själva och sina kärleksliv. Och visst vore det förträffligt om en tänkare av, säg, Hans Zetterbergs kaliber kunde kliva fram ur akademins skuggor, men någon sådan person har ännu att ge sig till känna.

Schlingmanns idé om att koppla den gröna omställningen och framväxten av ett ”cirkulärt samhälle” till en borgerlig framgångsberättelse om Sverige tror jag inte heller på. Orsaken är helt enkelt att den visionen, eller berättelsen, ter sig alltför verklighetsfrånvänd till och med för den mest urbana av väljare.

För att en politisk berättelse ska bli framgångsrik och få med sig massorna måste den vara, åtminstone i tillräckligt stor mån, rotad i verkligheten (därtill bör den helst bygga på kollektiva minnen och erfarenheter bakåt).

Verkligheten för många väljare 2023 är att Sverige genomlever en våldsvåg utan dess like som, tyvärr, inte visar några tecken på att avta. Våldsvågen är i sin tur, till stora delar, en följd av många års usel migrations- och obefintlig integrationspolitik. En borgerlig berättelse som inte har med dessa centrala komponenter, eller åtminstone tar hänsyn till dem, är dömd att falla på hälleberget.  

Den stora utmaningen för regeringspartierna är att skapa en berättelse som både erkänner problemens omfattning, men som samtidigt vågar peka ut en optimistisk riktning. I sanning ingen lätt uppgift. Men om det inte görs riskerar svensk borgerlighet på sikt att bli redundant.

Schlingmann har alltså rätt om behovet av en berättelse. Frågan är hur den ska se ut.