Har regeringen tagit i alltför försiktigt i sitt nya krispaket? Meningarna går i sär. För utsatta småföretagare utgör i alla fall förslagen ett fall framåt jämfört med paketet som lanserades i förra veckan. Nedsättningen av arbetsgivaravgifterna upp till 30 anställda spelar störst roll i de mindre företagen och är som helhet en åtgärd med kraft. Den kan kosta statskassan 33 miljarder på kort sikt, men ifall den hjälper fler bolag att ta sig över bråddjupet kommer en hel del av  pengarna att återkomma till staten som framtida skattebetalningar (från verksamhet som annars inte klarat sig). Frågan är dock, som kritikerna påpekar, ifall det räcker med lättade bördor? Det känns sannolikt att det snart kommer att behövas ännu starkare medicin för att undvika att en stor grupp annars sunda företag stryker med.

Bra med stöd till hyreskostnader. Men igen, hur långt kommer de fem miljarderna att förslå? Ter sig proportionerna rimliga när man jämför med en miljard i rena utbetalningar till kultur och idrott?

Det är överhuvudtaget viktigt med proportioner och tydlighet när krisåtgärder beskrivs och diskuteras. De mest insatta navigerar väl utan större problem men för många andra blir det svårt att jämföra alla äpplen och päron. Den öppenhet och transparens som epidemiologerna avkrävs bör gälla även i de ekonomiska sammanhangen. När förra veckans krispaket presenterades, till exempel, betonades att den sk likviditetsförstärkningen (uppskjutna skatter) omfattade över 300 miljarder kronor. Det låter onekligen ytterst omfattande och imponerande. Ändå kom snart kritik mot att det i själva verket handlade om lån med måttligt fördelaktiga villkor. Eller som regeringen själv skriver: ”Räntan är 1,25 procent per år, plus en avgift på 0,3 procent per månad. Det motsvarar en avdragsgill ränta på 0,53 procent per månad (6,6 procent per år).”

Och vad man fortfarande inte hört så mycket om är att regeringen och samarbetspartierna uppskattar den statsfinansiella kostnaden för likviditetsförstärkningen till 173 miljoner kronor, dvs 0,173 miljarder kronor.

Det är för all del inte självklart att åtgärder är bättre bara för att de är dyrare. Men nog hade det låtit annorlunda med ”kreditverksamhet som kostar staten 0,173 miljarder” än med en satsning på ”över 320 miljarder kronor om hela likviditetsförstärkningen via skattekontot utnyttjas”?

Som politisk trumpetstöt ljuder likviditetsförstärkningens miljarder 320 gånger starkare än bidragen till idrott och kultur. Som faktiskt utgiftsåtagande är den däremot bara en femtedel så stor. En miljard äpplen är fem gånger fler än 320 miljarder päron. Det är nästan lika konstig och förförisk matematik som i den hopplösa försvarsekonomin. Medborgarna bör få höra ett långt tydligare klarspråk så att de kan ta bättre ställning till vad som föreslås.

De 33 miljarderna i sänkt arbetsgivaravgift är emellertid många äpplen på riktigt. Men som sagt, det ser ut att behövas ännu flera.