”Våra drottningar har blivit populärare än våra kungar”, skriver förre utrikesministern Lord Hurd of Westwell i sin fina lilla biografi. Jag är inte mannen att säga om det stämmer för dem alla – Bloody Mary till exempel – men när det gäller Elizabeth är saken solklar. Fast det har nog handlat ännu mer om respekt än popularitet.

Hennes insats är alldeles makalös. För 70 år sedan klättrade hon upp till ett trädhus i Kenya som prinsessa för att morgonen därefter komma ned som drottning efter att hennes far George VI hade avlidit under natten. Och sedan dess har hon tjänat sitt land med fullständig och obrottslig lojalitet. Det brittiska samhället har förändrats i grunden. Familjelivet har inte bara inneburit glädjeämnen utan en rad svåra prövningar. Men hon har alltid funnits där, fullgjort sin plikt som symbol för nationen och påmint om att kontinuitet är ett värde av samma dignitet som förnyelse. Den första av de 15 premiärministrar hon upplevt som regent var Winston Churchill, född 1874; den sista blev Liz Truss, född 101 år senare.

Elizabeth har varit alla britters drottning. Inte ett partis. Inte en sidas. Hon har inte loggat ut och cashat in. Hon har inte blivit lobbyist och börjat jobba på byrå. Hon har inte skrivit memoarer och avslöjat vem som sade vad om vem. Hon har inte stuckit utomlands med miljonerna. Hon har stannat kvar och vårdat integriteten hos sitt ämbete. Bokstavligen till sista andetaget.

En epok är över. En ny tar sin början. Måtte vår egen monark, som firar sitt 50-årsjubileum som regent nästa år, få ett lika långt liv och mötas av samma välförtjänta erkänsla.