Även om frågan om en möjlig flyktingvåg från Afghanistan till Tyskland aktualiserades i samband med Kabuls fall, verkar varken CDU:s Armin Laschet eller SPD:s Olaf Scholz vilja göra migrationen till en stridsfråga. Annalena Baerbock (Die Grünen) står förvisso för en generös linje i flyktingpolitiken, men det är inte ett tongivande tema i de grönas kampanj. Att AfD ligger still på ca 10 procent i opinionen är också en indikation på att migrationsfrågan, för stunden, har tappat den laddning frågan hade i valrörelsen 2017.

Krasst uttryckt domineras inte valrörelsen av sakfrågor överhuvudtaget. Allt, nästan, handlar i stället om de tre kanslerkandidaterna Laschet, Scholz och Baerbock. Så tillskrivs SPD:s makalösa comeback inte socialdemokraternas sakpolitik (högre skatter, höjda löner, fler bostäder etc) utan att Scholz lyckats förkroppsliga Merkel-arvet betydligt bättre än sin motståndare Laschet. Scholz ”känns” helt enkelt som en bättre kansler. Bildens betydelse ska inte underskattas: när Laschet hälsar hjärtligt på den lokala slaktaren under sin valturné i södra Rheinland-Pfalz, filmar nyhetsteamen Olaf Scholz som med allvarlig min kliver ut ur regeringens svarta limousin på väg mot ännu ett toppmöte i Bryssel. Signalen i det ena fallet: Idyll. Gemytlighet. Borgmästare. I det andra: Makt. Allvar. Kansler. Orättvist? Absolut. Men så uppfattas verkligheten av väljarna. Laschets utmaningar är många. Att kunna bildsätta sig som en framtida kansler är en av dem. 

Lämnar vi valrörelsen ser vi däremot tecken på att offentligheten också i Tyskland ”amerikaniseras”. Ett sådant är den allt sämre stämningen mellan vad vi, slarvigt, kan kalla den vänsterliberala pressen och public servicebolagen å den ena sidan, och de tidningar och tv-kanaler som ägs av Axel Springer-koncernen å den andra (tabloiden Bild, morgontidningen Welt, söndagseditionen Welt am Sonntag, Business Insider med flera).

Det ska sägas att Axel Springer-gruppen alltid har varit hatad av den radikala vänstern. Vad som är nytt nu är att aggressionerna mot koncernens medier allt oftare tycks slungas ut från den mediala mittfåran. Det senaste exemplet på detta är programledaren Jan Böhmermanns satir riktad mot Die Welt:s chefredaktör Ulf Poschardt. Böhmermann (känd för sin niddikt om Turkiets president Erdogan 2016) arbetar på public servicekanalen ZDF och leder humorprogrammet ”ZDF Magazin Royale”, en tysk edition av amerikanska ”Today Show” (eller Svenska Nyheter om man så vill).

På Twitter är Böhmermann öppen med att han ogillar, minst sagt, alla som är till höger om Angela Merkel. Således hamnar konservativa och marknadsliberala politiker i CDU och FDP ofta i skottlinjen. Förslag om lägre skatter hånas, alla som vågar yppa något kritiskt om miljörörelsen trycks ned, vita män är dumma i huvudet och så vidare. Ungefär som att lyssna på ett Alex och Sigge-avsitt från 2013. Fast på tyska. Satiren vore inte lika outhärdlig om Böhmermann åtminstone kunde låtsas sparka lite mot vänstern också (det kanske har hänt någon gång, uppmärksamma läsare får i så fall gärna höra av sig). Men så sker allt som oftast inte och Böhmermann blir därför mer än något annat en ”gate-keeper” för ett självradikaliserat urbant etablissemang.   

Eftersom Poschardt är för sänkta skatter, vågar raljera över undergångsstämningarna inom miljörörelsen och är kritisk mot kraven på ett genusneutralt språk räckte det för att han skulle porträtteras i Magazin Royale av Böhmermann, med en skugga under näsan som ”råkar” avbilda en Hitlermustach. Bakgrunden var att Poschardt i en reklamvideo vänt sig till före detta prenumeranter och lovat att göra en vassare tidning för att locka tillbaka dem. Hitlermustaschen var sådär kul, tyckte Poschardt, och påpekade att det var extra småaktigt av en public servicejätte med skattefinansierad miljardbudget att håna en tidning för att den försökte få in läsarintäkter.

Men ska inte redaktörer (och andra makthavare) tåla att bli förlöjligade, med eller utan Hitlermustasch? Självklart. Och Poschardt är i allra högsta grad en makthavare (och polemiker av rang). Poängen är att vad som för bara några år sedan uppfattades vara tämligen mainstreamåsikter till höger om mitten, i dag är tillräckligt för att bli avbildad som Hitler (och det är ju möjligt att den överdriften är själva humorn, men givet hur humorbefriat Böhmermann närmar sig frågor som är viktiga för honom på Twitter, tror jag inte det).

Avsändaren är inte heller oviktig. Förtroendet för tysk public service är relativt högt och lyssnar på man på programbolagens chefer är självbilden (och ödmjukheten) ungefär densamma som i Sverige: Public service är nödvändigt för demokratin och kritik mot våra bolag ligger farligt nära kritik av demokratin som sådan. Böhmermanns ensidiga satir blir därmed, vare sig det är syftet eller inte, ett slags kvitto över vilka åsikter som är legitima (och vilka som inte är det).

Två andra händelser i veckan ger bränsle till de som menar att tysk public service har problem med allsidigheten:

1. I en undersökning från regionalutsändaren WDR (Westdeutsche Rundfunk) som rankade de olika partiernas miljöpolitik ändrades liberala FDP:s resultat så att det hamnade på näst sista plats – trots att redaktionens egen metod visade att FDP egentligen skulle kommit först. ”Det kändes inte troligt att liberalerna skulle få igenom sin miljöpolitik”, var försvaret. (Men det skulle de andra partierna alltså få?) Redaktionen bad sedan om ursäkt för att sättet man valt att ranka partierna på inte hade varit tillräckligt bra.
2. En redaktör på den regionala utsändaren MDR Sachsen redigerade bort Bild-logotypen (ägt av Axel-Springer) på en mikrofon i samband med en presskonferens. Orsaken sades vara ”estetiska skäl”. I inslaget som nu är uppe på bolagets hemsida är logotypen tillbaka.

Enskilda händelser, förvisso, men tillsammans med Hitlermustaschen är de en del av ett större mönster i vilket ”olycksfallen” i arbetet, valet av vinklar och hånet gång på gång har udden riktad högerut. Extremt sällan, om någonsin, är förhållandet det omvända.

Följden blir att stämningen runt den så omhuldade ”lägerelden” blir allt sämre och sämre. Att den som tröttnat och vill resa sig från brasan riskerar att bli anklagad för att svikta i sin demokratiska tro gör inte saken bättre. Här finns viktiga lärdomar att dra.