Hultqvist konstaterade att sådana krav står i strid med FN-stadgan, att inte bara våld utan även hot om våld är otillåtet i umgänget nationer emellan och att Sverige, för sin del, kommer att fatta beslut om sin säkerhetspolitik i riksdagen även fortsättningsvis oavsett vad som trumpetas från Moskva.

Gott så, även om talet helt fokuserade på vad som gäller i dag och vad som redan är i gång snarare än på analys, bedömningar och nya initiativ. Vad gäller svenskt medlemskap i Nato var Hultqvist solklar med att Ryssland inte har med saken att göra, även om han i nästa andetag kategoriskt avvisade idén.

Lite märkligt att i detta läge så kategoriskt utesluta varje tanke på medlemskap, kontrade Kristersson, och där kan man bara hålla med. På vilket sätt gagnar det Sveriges position att frivilligt inskränka handlingsfriheten?

En rejäl passage av Kristerssons tal tog upp samspelet mellan säkerhetsfrågorna och energiförsörjningen. Den borde översättas till tyska och distribueras till de politiker i vårt södra grannland som nu med berått mod stänger CO2-fria inhemska kärnreaktorer och i stället satsar på ökad import av rysk gas. Det är ett dubbelt självmål som kommer att väcka förundran hos framtidens historiker och gör ett redan besvärligt läge ännu mer komplicerat.

Hultqvist gjorde plats även för andra säkerhetsfrågor i sitt anförande – cyberangrepp, maffiavälde, arbetslivskriminalitet, påverkansoperationer – och slog bestämt fast att: ”Här finns inte utrymme för blåögdhet och naivitet.” Det imponerar verkligen att efter åratal av släpphänthet mot brottsligheten och ovilja att ge polis, säkerhetspolis och andra myndigheter tillräckligt med resurser och verktyg kunna framföra denna mening med bibehållet pokerface. På min sida skärmen gav det dock upphov till ett leende – om än av den snedare typen.

De två tyngsta anförandena denna första dag av försvars- och säkerhetspolitisk zoomfest var dock varken Hultqvists eller Kristerssons.

Ja, det ena hölls inte ens, och då tänker jag på statsministerns icke-tal. Att Magdalena Andersson i nuvarande läge prioriterar en presskonferens om nya nattklubbsstängningar framför ett linjetal i säkerhetsfrågan ter sig som ett ytterst besynnerligt beslut. Det kan inte förklaras med tidsbrist, för det har gått flera veckor sedan den ryska statsledningens angrepp på den europeiska säkerhetsordningen och Sveriges rätt till suveränitet, och regeringen har inte precis pratat sönder frågan under den tiden.

Det andra stod FOI:s Gudrun Persson för. Hon gick på sedvanligt sakligt och kärvt manér igenom vad Ryssland håller på med, varför ledningen gör som de gör och vad det skulle få för konsekvenser ifall den fick sin vilja fram. Inre repression går hand i hand med yttre aggression, påpekade hon och konstaterade att Ryssland har förberett sig för en utdragen konflikt med väst.

Vad har väst gjort under tiden? Det är ingen rolig fråga att begrunda.