Att vid ett krigsutbrott evakuera sin diplomatiska representation är inget konstigt. I vissa fall går det att undvika, men vid ett omfattande bombardemang hjälper Wienkonventionen föga som skydd. Likt många andra länder valde Sverige att till en början göra en lättare reträtt till de västra delarna av Ukraina, men när krigets maskineri drog igång på riktigt fanns inte alternativet att stanna. I stället har Sverige, liksom andra länder, drivit sin verksamhet vidare i exil från Polen. 

Under de senaste veckorna har dock kriget gått in i en ny fas. Ryssland har dragit sig ur norra Ukraina efter omfattande förluster. Det har gjort att Kiev inte längre är satt under samma hot, vilket föranlett en omvärdering från flertalet länder rörande sin diplomatiska närvaro. Slovenien var först ut med att deklarera att de har för avsikt att öppna sin ambassad i Kiev. Sedan dess har Storbritannien, USA och Italien följt efter. EU:s diplomatiska närvaro har redan återupprättats. 

Både EU och Slovenien menar att återöppnandet av diplomatiska beskickningar innehåller två viktiga komponenter. Det handlar dels om att visa att vi står vid Ukrainas sida, dels om att diplomatiskt arbete görs bäst på plats. Detta vet alla diplomater och det är därför de kan befinna sig i riskfyllda länder. 

Sverige, och inte minst Socialdemokraterna, slår sig inte sällan för bröstet och lyfter fram vår diplomatiska närvaro i världen och vikten av det diplomatiska samtalet. Det görs ofta med rätta. Därför vore det i god svensk och socialdemokratisk anda om utrikesminister Ann Linde snarast åkte ner till Kiev och öppnade den svenska ambassaden. 

Det är viktigt både på ett politiskt och ett symboliskt plan. Låt oss åter ha två blågula flaggor vajandes sida vid sida i Kiev.