Försvarsminister Peter Hultqvist hoppas på en bred uppgörelse om försvaret under de närmaste dagarna. Det sade han till TT i går. Hoppas kan man förstås, men det är ytterst oklart hur en sådan överenskommelse ska gå att få ihop.

Försvarsmakten klargjorde för ett bra tag sedan att påslagen som först Försvarsberedningen och sedan, låt vara i utspädd version, januaripartierna har enats om, inte på långt när räcker till för att finansiera det försvar som Försvarsberedningen vill ha. Det fick Moderaterna att göra klart att det inte blir någon brett förankrad uppgörelse om inte ytterligare resurser skjuts till. Inte ännu ett underfinansierat försvarsbeslut! Partiet har mig veterligen inte backat från detta  krav – och Hultqvist har inte gjort troligt att han kan leverera.

Någon måste krypa till korset. Eller så blir det stor strid om inriktningspropositionen till hösten och omvärlden får ännu en signal om att det politiska systemet i vårt land har förtvivlat svårt att ta sig samman och ta försvaret på genuint allvar.

Hur hamnade vi så snett i försvarspolitiken? Och vad har misstagen fått för konsekvenser? Det är inte alldeles enkelt för en vanlig medborgare att bilda sig en självständig uppfattning i sådana frågor. Problemen har lång historia och försvarsdebatten kännetecknas ofta av en jargong med akronymer, förkortningar och kryptiska referenser som leder tankarna till hemliga sällskap snarare än brett och öppet offentligt samtal.

Fast häromdagen kom det ut en bok från två redaktörer som vill bjuda in en bredare allmänhet till diskussionen. Det är Zebulon Carlander och Oscar Karleflo, till vardags verksamma vid Folk och försvar respektive Försvarets materielverk, som har samlat tio skribenter till en sorts grundkurs i hur försvarspolitiken ser ut och fungerar.

Sveriges försvarspolitik (Ekerlids, 2020) är inte en debattbok. Visst yppas en eller annan åsikt, men det är mest i förbigående. Tanken är tvärtom att berätta hur det går till när försvarspolitiken utformas och hur vi har hamnat där vi är i dag. För den som nära följer dagsdebatten och har stor sakkunskap finns kanske inte så mycket nytt att hämta och vapenentusiasten letar förgäves efter prestanda hos allsköns system. Men för den normalintresserade utgör antologin en utmärkt lärobok.

Man kunde möjligen ha önskat sig är ett kapitel av hur försvaret faktiskt ser ut. Vad kan vi ställa på benen i form av flyg-, marin- och markstridskrafter och hur långt kan detta tänkas förslå? Men annars täcker bidragen in det mesta. Jag ska inte ge mig på att återge samtliga kapitel, men jag rekommenderar texter av Bo Hugemark om den historiska bakgrunden, Karlis Neretnieks om Sveriges militärstrategiska läge, Annika Nordgren Christensen om personalförsörjningen och Peter Elmlund & Mikael Frisell om hur det går till när man anskaffar militär materiel. Det senare kapitlet ger en nyttig påminnelse om hur komplicerat och dyrt det är med försvarsmaterial men också om vilka långa ledtider det rör sig om. Att rusta upp på allvar låter sig inte göras från den ena dagen till den andra, vilket ytterligare understryker hur olyckligt det är med fromma förhoppningar och vackertväderpolitik när det handlar om rikets säkerhet. Att riva ned är oändligt enklare än att bygga upp.

Redaktörerna Carlander och Karlflo är diskreta till den grad att man letar förgäves efter en presentation av dem. Det är synd, eftersom de förtjänar beröm för sin folkbildargärning. Nu stundar nästa steg, som består i att allmänheten får vetskap om att denna gärning i bokform existerar. På den punkten hoppas jag att många ställer upp och ger draghjälp.