Det är motigt i ekonomin, det går trögt i Natoprocessen och koranfrågan är ett elände utan enkla lösningar.

Finns då något för dem att glädjas åt? Ja, åtminstone en sak: att de regerar.

Det har gått mindre än ett år sedan valet och är således mer än tre år till nästa, förutsatt att det inte tar eld i proppskåpet hos liberaler eller sverigedemokrater under resans gång. Tre år under vilka Gunnar Strömmer, Pål Jonson, Maria Malmer Stenergard och Mats Persson med flera kan lägga fram propositioner, tillsätta utredningar, skriva regleringsbrev och göra viktiga utnämningar. Betydelsen av detta är inte alltid så väl förstådd hos gemene politikkommentator och inte ens i alla partier, men den är utomordentligt väl känd av Socialdemokraterna. Därav deras permanenta frustration och ursinne.

Och så småningom skiftar frågan som väljarna ska ta ställning till karaktär i deras medvetande. ”Vem skulle du rösta på om det var val idag” börjar i allt mindre utsträckning låta som ”är du imponerad av regeringen” och allt mer som ”vill du på riktigt byta ut den mot oppositionen”. Då kan det hända att folk börjar tänka litet mer på hur det var när Morgan Johansson skötte justitiedepartementet, Peter Hultqvist tog avstånd från Natomedlemskap och Miljöpartiets ord vägde tungt i energipolitiken.

Och då får vi se hur det går.

Vid motsvarande tidpunkt efter valet 2006 hade Socialdemokraterna inte 38 procent som i dagens mätning utan knappa 41 procent, men i valet 2010 hade allianspartierna repat sig och fick förnyat förtroende. Hur de under Fredrik Reinfeldts ledning förvaltade detta mandat är en annan och dystrare historia, men resultatet är en viktig påminnelse om att redan en vecka är en lång i tid i politiken och att tre år är rena eonen.

Förfäras ej du lilla hop. Du kan bli större vad det lider.