Förintelsens minnesdag får aldrig bli en angelägenhet som ”bara” rör judar. Alla medborgare har ett ansvar att uppmärksamma och informera sig om mänsklighetens största brott. Det finns en uppfattning i Sverige om att Förintelsen inte berör oss svenskar lika starkt som säg tyskar, fransmän och polacker – vi var ju trots allt aldrig direkt involverade i kriget. 

Den här förenklingen, ja felaktiga, föreställningen, om Sveriges roll före, under och efter andra världskriget har med åren nyanserats. En ny och betydligt mörkare bild har trätt fram. Även om inga judar mördades i Sverige går de svenska regeringarna under 40-talet knappast fria. Den svenska hållningen under kriget kan och bör diskuteras, det betyder förvisso inte att alla beslut som fattades var fel. Men konsekvenserna måste erkännas och synliggöras.

Den rådande självbilden kretsar främst kring allt gott som gjordes. Alla känner till de Vita bussarna och Raoul Wallenbergs insatser. Mindre belyst är däremot sveket mot Norge. Den norska kungafamiljen vägrades asyl i Sverige och “obekväma” norrmän internerades. Allt för att tillmötesgå Nazityskland. Resultatet av vår ovilja att ta emot flyktingar under det tidiga 40-talet blev att fler judar togs till förintelselägren. 

Genom att utforska vår egen historia kommer en svårare men mer rättvisande bild fram. Exempel på detta är poddserien Bakom den svenska taggtråden som berättar om de svenska interneringslägren.

Förhoppningsvis kommer även det snart inrättade förintelsemuseet bli en plats där Sveriges roll sätts in i ett större sammanhang. På så sätt kan vi säkerställa att historien varken glöms bort eller förskönas.