Min första tanke: Han drar skam över sig själv och sitt parti. Att Magdalena Andersson behåller honom som talesperson i angelägna frågor säger något illavarslande även om hennes ledarskap.

Min andra tanke: Herregud, han var justitieminister i åtta år. Hur förvånad ska man vara över skenande brottslighet när den som ska ta politiskt ansvar för rättsväsendet karakteriseras av den här sortens sviktande omdöme? Samma förmåga att se proportioner och utöva självbehärskning har ju tillämpats i hundratals och tusentals svåra beslutslägen under nästan ett decennium.

Allt tal om att knäcka gängen kunde aldrig bli mer än ett fata morgana.

Min tredje tanke: Jämför nuvarande justitieminister Gunnar Strömmer med företrädaren vad gäller inriktning, ansvarskänsla, målmedvetenhet, uppförande och kunskapsdjup. Tydligare skäl att uppskatta regeringsskiftet i fjol är knappast möjliga att uppbringa.

Så i stället för att rasa över Johanssons dumheter, gläds åt att han inte längre är minister!