Tidigt i Fursten (ursprungligen utgiven som Il Principe, 1532) avhandlas hur olika länder är olika svåra att erövra och behålla makten över. De två exemplen som lyfts i fjärde kapitlet är Frankrike och Osmanska riket.

”I alla kända furstendömen kan [man] skilja på två regeringssätt – ett furstendöme kan antingen regeras av en enväldig furste och hans tjänare, vilka såsom rådgivare av hans ynnest och nåd hjälper till att styra landet, eller också kan det regeras av en furste och stormän, vilka inte har fått sin rang som en ynnest av fursten utan innehar den därför att de är av gammal familj. /…/ Konungen av Frankrike har många härskare vid sin sida, vilka sedan gammalt innehar småriken där de erkänns och älskas av sina undersåtar. De har också vissa rättigheter som konungen inte kan ta ifrån dem utan att själv råka i fara.”

I riken som har regeringssätt som Frankrike kan man ”mycket lätt tåga in där om du vinner någon storman i riket över till din sida – och det finns alltid sådana som är missnöjda och sådana som vill införa nyordningar. De kan av nämnda orsaker öppna vägen till riket åt dig och underlätta din seger.”

I sådana länder kan man alltid finna allierade bland dessa lokala stormän. Någon av dem är säkert missnöjd och beredd att stödja en utländsk erövrare för att främja sin egen makt. Kanske tänkte Putin att Ukraina var just ett sådant land – upprättandet av de så kallade folkrepublikerna Luhansk och Donetsk liksom annekteringen av Krim talar för det. Men den förhoppningen tycks ha kommit på skam. Det ryska agerandet kan tvärtom ha enat Ukraina och gjort landet mer motståndskraftigt nu än det var 2014.

I motsats till detta har vi den turkiska monarkin som ”regeras av en härskare och hans tjänare. Han uppdelar sitt rike i sandjaker och till dem skickar han ståthållare, som han förflyttar och byter ut efter eget godtycke. /…/ om Turken besegras och blir slagen i ett fältslag så att han inte kan återupprätta sin här, behöver man inte hysa fruktan för att någon utom för furstefamiljen, och då den förintas återstår det ingen som man måste frukta, då de andra inte har något inflytande över befolkningen.”

Kanske tänkte Putin snarare att Ukraina var ett sådant land? Talet om att Ukraina inte är något riktigt land, ukrainska inte något riktigt språk och ukrainarna inget riktigt folk tyder på det, liksom den initiala strategin att snabbt försöka ta Kiev och avsätta Zelenskyj. Men även den förhoppningen kom på skam. Zelenskyj har blivit en symbol för heroiskt motstånd – en symbol starkare än honom som individ.

”Betänker man allt detta, kan ingen förundras över med vilken lätthet Alexander den Store höll det asiatiska väldet och vilka svårigheter de andra hade med att behålla sina erövringar, så som exempelvis Pyrrhus och många andra. Detta beror inte på att segraren är mer eller mindre skicklig utan på de olikartade förhållandena.” (Med detta avslutas kapitel 4 i Fursten.)

Men skicklighet består devis i att korrekt bedöma förhållandena. Den som förblindas av sin egen retorik, önsketänkande och ja-sägare gör lätt missbedömningar. Putin tycks ha prövat Machiavellis båda strategier på en och samma gång men ändå misslyckats. För den vars hela verktygslåda utgörs av Fursten kan det tyckas förvånande, men kanske är världen inte så enkel som hos Machiavelli?

Putin står sedan länge i centrum för världens uppmärksamhet. Tyvärr lär det fortgå, eftersom han många gånger har visat prov på att han är en man med stort behov av att visa vad han går för. Sådana män har Harvey Mansfield, professor vid Harvards universitet, skrivit en hel bok om. Manliness utkom 2006 och i en intervju i Axess TV:s intervjuserie ”Den mångtydige Machiavelli” berättar han för författaren och journalisten Iain Martin om att Putin attackerar Ukraina som ett slags bot mot förfall. Hans sätt att härska är att göra sig mestadels grym för att när man enstaka gånger inte är det framstår man som barmhärtig.

Iain Martin har i samma intervjuserie även träffat Christopher Coker, professor i internationella relationer vid London School of Economics, som säger att vi måste rusta upp och spendera mer på försvarsförmåga än vi gör. Men det behövs även en retorisk upprustning, eftersom dagens politiker inte pratar på rätt sätt med Putin.