I debatten om public service roll hörs ofta argumentet att det är viktigt för att säkra demokratin. Och visst, god journalistik är viktig för ett transparent och öppet samhälle. Det är därför inte konstigt att detta vägs in i frågan om vi verkligen ska ha statsägda medier.

Men programbolagen drar det längre än så, i synnerhet när det kommer till SVT. De menar att publiken ska lockas till att titta på god journalistik genom att tablån också innehåller tingeltangel-tv. Förutom att detta är någon form av besynnerlig gateway-teori är det också ett kommersiellt tänkande.

Åtminstone är detta en bild man kan få genom att läsa SVT:s årsredovisningar. Det krävs alltså filmer, lekprogram och tv-serier som alla andra kanaler också sänder för att förmedla kvalitativa nyheter och grävande journalistik. Publiken behöver helt enkelt sitt spunna socker för att ta till sig det mer svårtuggade innehållet, enligt SVT:s utsaga.

Då dessa tankar har fått styra under lång tid består SVT:s innehåll idag av lite över 25 procent sport, underhållning och fiktion. Det kan jämföras med att enbart fem procent av innehållet är nyheter. 

I rättvisans namn ska sägas att nyheter är dyrt, framförallt när det kommer till grävande journalistik och utrikesbevakning. Därför läggs drygt 20 procent av budgeten på nyhetsbevakning, vilket är rimligt med tanke på grundmotivet för verksamheten. Finns det då inte mer pengar för att lägga på just nyhetsbevakning och välbehövlig grävande journalistik? Enligt SVT går det inte, det behövs också pengar till att just locka in tittarna.

För även om innehållet till 25 procent består av sport, underhållning och fiktion tar dessa områden över hälften av budgeten i anspråk. Det betyder att litet färre storfilmer och lekprogram skulle öppna för mer nyhetsbevakning.

SVT agerar som en kommersiell aktör och då följer målsättningarna därefter. Bland annat skriver de i senaste årsrapporten: ”Dessa bolag [globala storbolag] konkurrerar idag på allvar med svenska aktörer om såväl intäkter som svensk folkets tid och uppmärksamhet. Därför har SVT målet: Förnya SVT:s utbud för att bli ett självklart val online.”

Givetvis blir en sådan målsättning också kostnadsdrivande, därför jämrar de sig en hel del över att de inte längre är den aktör som har störst plånbok när det kommer till att köpa tv-rättigheter.

Med allt detta taget i beaktande är det rimligt att fråga: Ska SVT Play verkligen försöka vara någon form av statligt Netflix, där omfattande och dyra tv-rättigheter ropas in för att locka tittare? Ett aktuellt exempel är tv-serien Folkets tjänare, som förvisso är bra, men som finns tillgänglig på SVT Play i hela tre år framöver. Det kan knappast vara gratis. Därtill finns samma serie just på Netflix, om än då med alla tre säsonger.

Public services roll och uppdrag måste diskuteras på djupet. Diskussionen får inte, som så ofta görs, lättvindigt avfärdas med att public service vara eller icke vara skulle utgöra ett hot mot demokratin. Man kommer att behöva styra inriktningen övergripande om själva vitsen med public service ska bestå. För det är uppenbart att SVT missar sin egen styrka som de kommersiella plattformarna saknar – och det borde vara att åter lägga fokus på nyheter, omvärldsbevakning och grävande journalistik.