En hedersman. Foto: Albin Olsson (Wikipedia Commons)

Heder åt Janne Josefsson som inte låter praktskandalen på Stadsmuseet i Stockholm gå spårlöst förbi. Coronadiskussionen fångar av lätt insedda skäl lejonparten det allmänna intresset, men denna historia har så stor principiell betydelse och är så tydlig som dystert sign of the times att den måste ges uppmärksamhet.

Det handlar om dramatikern Stina Oscarson, som hade fått i uppdrag att moderera ett samtal på Stadsmuseet, men som avbokades efter att en av författarna som skulle delta säger sig inte vilja ha med henne att göra eftersom han då skulle bli ”en slags gisslan eller alibi för någon som vill propagera för främlingsfientliga åsikter”.

Detta är ingenting annat än illvilligt nonsens. Är det något som Stina Oscarson inte har ägnat sin livsgärning åt så är det främlingsfientlig agitation. Vad hon däremot har gjort är att samtala offentligt med personer som ägnar sig åt sådant. Om det meningfsfulla i detta kan man ha olika åsikt men att jämställa samtalsvilja med sympati är absurt. Det röjer en syn på idéer som påminner mer om coronabekämpning än intellektuell verksamhet: en föreställning om att tankar smittar och att den som talar med en extremist automatiskt blir extremistisk på kuppen. I förlängningen väntar inget annat än att man bara kan umgås med självbelåtna likasinnade och att meningsmotståndare inte ska bemötas utan bekämpas. 

Att just en författare har denna uppfattning är märkligt och sorgligt nog, men den verkliga skandalen är förstås att en offentlig institution viker ner sig och avblåser ett engagemang på grund av den.

Stina Oscarsson har skrivit om historien i en artikel där hon spårar attityden tillbaka till statlig värdegrundskultur som belönar dem som har de för tillfället riktiga åsikterna. Till hennes värdefulla artiklar adderar nu Janne Josefsson två viktiga saker:

Dels gör han reporterjobb så att vi får se hur det gått till när beslutet fattats och hur den ansvarige på museet slingrar sig. Dels avslutar han med ett omskakande konstaterande: ”Så kan det gå till bakom kulisserna när de ’goda’ människorna med den ’rätta’ värdegrunden inom kultur och författarvärlden kunde få som de ville. Yttrandefrihetens dödgrävare.  Påstå bara inte att historien om Stina Oscarsson är nedtystad på grund av coronasmittan. Det finns åtskilliga personer inom universiteten, institutionerna, kulturen och media som inte anser att detta är en berättelse värd att uppmärksamma.”

Politisering väcker våldsam harm i breda kretsar av svensk offentlighet. Om den vill fel saker. När politiker i en blekingsk småstad vill köpa in klassisk konst i stället för modern tas det som ett tecken på att ondskan själv gör sig påmind och harmen känner inga gränser. När en ledande svensk kulturperson blir avbokad av ett stort museum i huvudstaden – inte därför att hon skulle vara politiskt högerextrem utan därför att hon har talat med någon som är det – hörs knappt ett pip. Nu har Janne Josefsson brutit tystnaden. Hur många som följer hans exempel och engagerar sig i denna diskussion blir en stark indikator på hur det står till med integriteten i Kultursverige.