På senare år har nyhetsinslagen om Hongkong avlöst varandra. Bit för bit har vi kunnat följa hur det fria Hongkong systematiskt monterats ner på direkt order från Peking.

Av Deng Xiaoping devis ett land, två system återstår idag intet.

Denna tragiska process har Simona Mohamsson dokumenterat i boken Hongkong RIP (Silc Förlag). Mohamsson samlar en rad vittnesmål inifrån proteströrelsen för eftervärlden att minnas och förfäras över. För det är en dyster läsning. För varje batongslag dör drömmen om det fria Hongkong ännu lite mer.   

De människor vars röster återges i boken tillhör dem som har gett allt för att historien ska få ett annat slut. Genom åren har de protesterat mot alla de till synes små förändringar som stegvis fått fristaden att upphöra. Parallellt har våldet ökat och Pekings övervakning av invånarna kan i dag bara som totalitär. Trots detta har motståndet varit omfattande och medborgarna har visat sig vara en tuff nöt för Peking att knäcka. 

Att Hongkong skulle gå segrande ur den här striden är det nog få som faktiskt trott. Redan vid överlämnandet från Storbritannien 1997 fanns kritiker som menade att det vara naivt att tro att Peking skulle hålla fingrarna borta de 50 år som lovats. Dessa kritiker har nu fått rätt.

Den svenska förläggaren och författaren Gui Minhai var verksam i Hongkong innan han blev kidnappad av den kinesiska staten. Hans öde är i mångt och mycket detsamma som de människor Mohamsson intervjuat. De lever alla idag på flykt och i skräck – om de nu alls lever.  

RIP Hongkong är ett tidsdokument, en förteckning av vittnesmål om övergrepp som den kinesiska diktaturen har utfört. Boken är även en påminnelse om skillnaden mellan det fria Hongkong och dagens de facto-diktatur. I en annan tid, som ligger blott några år bakom oss hade den kunnat säljas i Gui Minhais bokhandel. I dag utgör boken i stället ett brott mot kommunistpartiets säkerhetslag.