I en nära framtid har världen gått under i flera på rad följande katastrofer. I det som en gång var en levande västerländsk civilisation finns nu bara öken. De få människor som överlevt är utlämnade åt kringdrivande banditgäng. Tillvaron har reducerats till en enda lång vidrig kamp för överlevnad. I detta döda landskap färdas en ensam man utan mål och utan mening, annat än att hitta bensin till sin bil. Hans tro på mänskligheten är borta, samtidigt som han är dess enda hopp.  

Vi känner igen grundberättelsen från kultsviten ”Mad Max”. I den senaste filmen (Mad Max: Fury Road, 2015) spelas huvudrollen, Max Rotatansky, mästerligt av Tom Hardy. Handlingen denna gång kretsar kring antagonisten Immortan Joe (Hugh Keays-Byrne), som med järnhand styr sitt rike genom att kontrollera tillgången på vatten, och hans fem fruar som försöker fly från hans grepp med hjälp från Imperator Furiosa (Charlize Theron). Och så Max Rotatansky så klart, ofrivilligt och till en början högst ovilligt, inkastad i händelsernas centrum på de godas sida.

De flesta som har sett filmen skulle säga att det i grunden är en tidlös berättelse mellan ont (Immortan Joe) och gott (Imperator Furiosa och Mad Max). Immortan Joe ser sina fertila fruar inte som individer utan vackra avelsdjur vars syfte är att säkra tronföljden (strålskador har lämnat stora delar av mänskligheten steril och vanställd), han låter sina undersåtar lida och har dem i total beroendeställning genom kontrollen över vattnet och hans rövarband terroriserar och plundrar i trakten. Den enda plats i filmen som faktiskt är vacker och grönskande är Immortan Joes privata bostad, utrustad med både jordglob och böcker. Protagonisternas drivkrafter att bryta sig fria och under massornas jubel störta Immortan Joes regim ter sig fullt legitima och moraliskt riktiga.

Men är det verkligen så enkelt? En annan tolkning av filmen är denna: en förvisso sträng och hård härskare beskyddar sina invånare från en mycket hotfull omvärld i utbyte mot lojalitet. Genom att vara sparsam med vattnet säkerställer han att det kommer att räcka längre till fler (det som i statsvetarkretsar kallas ”good governance”).

I en värld där tillgången på resurser är extremt begränsad går det också att argumentera för att den person som faktiskt har förutsättningar att leva i skönhet (Immortan Joe och hans hov) bör göra det än att ingen alls får göra det (vilket, rent krasst, är det alternativ som står till buds). Och kan vi vara säkra på att Immortan Joe verkligen enbart är intresserad av att förlänga sin egen successionsordning och inte hela mänsklighetens fortlevnad? Är det rent av Immortan Joe, och inte Max, som är mänsklighetens sista hopp? Ur ett rent utilitaristiskt och realpolitiskt perspektiv finns det goda argument för att Immortan Joes styre är det minst dåliga i en värld av ondska.  

Denna samhällsordning raseras alltså av en grupp självrättfärdiga marodörer, vars patologiska narcissism döljs bakom dekadenta idéer om ”individens frihet” och svartvita uppfattningar om ont/gott. Talande nog får tittaren inte heller veta vad som händer efter slutscenen, då Imperator Furiosa öppnar kranarna och låter vattnet forsa över människorna. Ehh… populism, någon?

Låter det som en excentrisk, ja till och med löjlig, återgivning av filmen? Det är det också. Lika verklighetsfrånvänd är Immort… förlåt, Vladimir Putins, vevande om ”Natos omringning”, västvärldens ”svek” mot Ryssland, ”hotet” mot ryska minoriteter, ”krigshetsandet” i Ukraina, Baltikum, Polen och så vidare och så vidare.

Tyvärr är det oroväckande många som skrattar åt det förra, men lyssnar andäktigt på det senare.