Nu är ju även Sverige av 2023 års modell Sverige, så vad det måste handla om är att få ett annat Sverige till stånd: det som många socialdemokrater drömmer om och drömmer om att alla andra drömmer om.

Vi vet hur den drömmen ser ut: som Oskarshamn på 1980-talet.

Jag var med på Stockholm Waterfront den där vårdagen 2011 när Håkan Juholt gick upp i talarstolen och vann auditoriets hjärta genom att tala om en värld där det politiska beslutsfattandet – ”social demokrati” var samhällsutvecklingens kärna, där stora industriföretag och stor offentlig sektor verkade i trygg symbios och där Domus inte var något prishöjande Coop.

Juholt gjort en klok bedömning i ett tidigare skede när han sade sig vara olämplig som partiledare, men hans känsla för rörelsens längtan var det sannerligen inget fel på. Delegater och ombudsmän jublade över budskapet att allt skulle bli som förr igen.

Och nu ska det bli som förr igen, igen. Magdalena Andersson tar över som kapten på Håkan Juholts tidsmaskin. Och alla ska med.

Nyckelordet i den korta text som publicerades i går är ”samhällsgemenskap”. Det förekommer så flitigt att Kristdemokraterna, som en gång i tiden drev en tidning med samma namn, borde kunna få litet royalty.

En arbetsgrupp ska utreda samhällsgemenskap genom språket, en annan hur idrott och kultur kan stärka samhällsgemenskapen. Jag undrar hur alla de som rasat mot idéerna om kulturkanon ska tackla denna ambition. Än så länge har det varit märkvärdigt tyst.

Att Magdalena Andersson betonar gemenskap och samhörighet är inget att klaga över. Varje väl fungerande samhälle behöver sammanhållande krafter. Men dels kan man undra över det hastiga uppvaknandet och den plötsliga insikten i spåren av Mette Fredriksens och Jimmie Åkessons framgångar, dels över romantiseringen av Sverige före den stora reformperioden på 1990-talet.

”Målet är att möjliggöra för andra typer av politiska lösningar än vad som finns utrymme för i dag”, skriver partiledningen. I kombination med signalerna om att lika för alla är bra, marknadslösningar dåliga och att man bör ta med ”det bästa av det gamla in i det nya” kan ”andra typer” knappast tolkas som annat än ”gamla typer”. Kort sagt: mer stat, mer kollektiva lösningar, mer skatt och större utjämning.

Detta är en ”alldeles för kvävande vision”, skriver Barometerns Thomas Hermansson insiktsfullt.

Allt som är marknad och valfrihet har inte blivit succé. Men jag tror att S faller offer för egna rosenröda drömmar om de börjar tänka i termer av den gamla välfärdsstatens återkomst. De glömmer att det inte var nyliberala fanatikers förslag, utan medborgarnas egna önskemål, som ledde till uppbrottet från monopolsamhället.

Läget formulerades mest effektivt och bitande av den statliga Maktutredningen som tillsattes 1985 med Ingvar Carlsson som initiativtagare. Fem (!) år senare kom slutrapporten, vars analys blev en annan än uppdragsgivarna torde ha tänkt sig:

Utredarna hävdade att etablerade grepp som stordrift, standardlösningar och offentlig expansion inte längre var möjliga vägar framåt. Ytterligare skattehöjningar ansågs omöjliga, standardlösningarna förmådde inte svara upp mot medborgarnas önskemål och allt fler hade till och med börjat se den offentliga sektorn som problemet snarare än lösningen. Utredningens medborgarundersökning visade att ”många som kommer i kontakt med den offentliga sektorn känner tyst vanmakt. Områden som skola och sjukvård kännetecknas av brist på valalternativ.”

1980-talets svenskar var trötta på enhetssamhället. Det skulle förvåna mig om 2020-talets svenskar visar sig mer entusiastiska.

Jag tror visst att ”samhällsgemenskap” är en angelägen sak. Men kan den uppnås genom höjd skatt, förstatligade apotek och att alla ska gå till samma sorts vårdcentral? Eller handlar det mer om att se till att det som görs i gemensam regi fungerar väl, att man är trygg där man bor, att man undviker försök att stöpa om samhälle och människor i ett nafs och att unga får kunskap om sitt samhälles historia och rötter?

Andersson och Baudin hade ”ny riktning” som rubrik när de lanserade sitt projekt. Måhända får de mer rätt än de anar.