Men.

Støre har inte precis fått något rungande mandat. Ap fick 26,4 procent av rösterna, vilket är partiets näst sämsta valresultat under efterkrigstiden. Partiets valspurt har varit stark och man har undvikit ett hotande debacle, men trots åtta år med bräckliga borgerliga regeringar har väljarframgångarna uteblivit. Ap har i själva verket backat två val i rad trots att man sluppit den krishantering som Erna Solberg har fått stor ägna sig åt under stor del av sin statsministertid.

Nu är målet en Ap-ledd koalition med Senterpartiet (Sp) och Sosialistisk Venstreparti (SV) som partner. Matematiken finns på plats – de tre partierna samlar 89 av stortingets 169 mandat – men dels vill Sp ha Ap för sig själva, dels är de två mindre partierna på rak kollisionskurs inte minst i den så laddade miljö- och klimatpolitiken. Sp är ett landsbygdsparti, som vill ta vara på Norges olja och gastillgångar, känner starkt för rimliga dieselpriser och kampanjar mot dryga storstadsfasoner. SV är ett radikalt miljöparti, som bryr sig mer om snabba åtgärder i klimatfrågan än om att bönderna ska kunna köra sina traktorer. De går bäst i de stora städerna.

SV gick fram en dryg procentenhet jämfört med valet 2017 men ser det nog snarare som en besvikelse än som en triumf. Det såg klart bättre ut bara för några veckor sedan. Inom Sp, däremot, känner man nog mer oblandad glädje över sina 3,3 procentenheters uppgång och nio nya mandat. Partiledaren Trygve Slagsvold Vedum är en av valets två entydiga vinnare.

Den andre heter Bjørnar Moxnes och är ledare för det extrema vänsterpartiet Rødt (R), som nu klarade fyraprocentsspärren för första gången och får åtta av stortingets mandat: en ny och kraftigt förstärkt plattform för agitationen mot kapitalism, EES-avtal och Natomedlemskap. Miljøpartiet De Grønne (MDG) fick däremot bara 3,8 procent, blir utan utjämningsmandat och får nöja sig med tre representanter i folkförsamlingen.

Om riket hade röstat som Oslo hade det dock blivit annat ljud i skällan. Där samlade MDG 8,4 procent, SV 13,3 procent och R 8,3 procent. De tre partierna till vänster om socialdemokraterna fick alltså sammanlagt 30 (!) procent av huvudstadens röster. Här finns en makaber paradox: Offentlig sektor och tjänstebranscher, som är koncentrerade till Oslo, badar i pengar tack vare den urstarka olje- och gasekonomin, vilket gör det möjligt för stora väljargrupper att helt släppa taget om frågor som industri, företagsamhet och tillväxt och i stället koncentrera sig på höjda offentliga utgifter, skärpt beskattning av de rika(re) och radikal miljöpolitik som bland annat innebär dödshot mot de fossila gäss som lägger de gyllene äggen.

Visst har Sp och SV en del gemensamt, till exempel en olycklig kärlek till statlig inblandning i näringslivet. Men på ett mer existentiellt plan står de för rakt motsatta perspektiv. Det blir inte billigt för Støre att köpa intern frid i en trepartiregering. Å andra sidan har han råd. Tills vidare.