Författaren Karl Mays (1842–1912) bokserie om indianhövdingen Winnetou har sålts i miljoner exemplar och filmatiserats otaliga gånger. Böckerna, som kan sägas följa ett naturromantiskt tema, utspelar sig i USA under slutet av 1800-talet och kretsar kring Winnetou och hans vita följeslagare Old Shatterhands äventyr.

Berättelserna om den modiga hövdingen hittar alltjämt nya läsare. Men alla är inte lika glada över Karl Mays kulturskatt. Premiären av barnfilmen ”Den unge hövdingen Winnetou” i början av augusti delade Filmtyskland i två läger. Den ena sidan menade att handlingen var rasistisk, approprierande och befäste postkoloniala strukturer. Att ingen av huvudrollsinnehavarna tillhörde den amerikanska ursprungsbefolkningen gjorde inte saken bättre. Den andra halvan ansåg att det mest av allt var ett oskyldigt familjeäventyr. Av biljettförsäljningen att döma verkar publiken ta rasistkritiken med ro. 

När bokförlaget Ravensburger på Instagram meddelade att de dragit in två barnböcker baserade på filmen fick debatten nytt bränsle. Hundratalet negativa kommentarer i olika sociala medier var tillräckligt för att förlaget skulle dra in böckerna.

”Er feedback har tydligt visat oss att utgivningen av Winnetou-titlarna har sårat andras känslor. Vi ber uppriktigt om ursäkt”, skrev Ravensburger i en längre kommentar på sitt Instagramkonto och förklarade att förlaget normalt brukade använda externa ”känslighetläsare” (”Sensitivity readers”) när kontroversiella teman avhandlades i böcker, men inte ”lyckats denna gång”.

Det är frestande att skrocka åt den här typen av nyheter. En kritiserad familjefilm och två indragna barnböcker (som i ärlighetens namn mest verkade innehålla pyssel och bilder från själva filmen). Är det verkligen något att bråka om? Svaret är ja. Böcker, hur simpla de än kan tyckas vara, ska inte bli indragna för att en liten högljudd klick i sociala medier kräver det. Filmer, särskilt de som är riktade till barn, ska inte underställas puritanska krav på representation och ”autencitet”. Samma princip gäller dreadlocks, en frisyr som måste få bäras av alla oaktat hudfärg.

Att den sista meningen ens behöver skrivas säger det mesta om vår samtid.