Tre saker mer än andra öppnade för maktskiftet den gången. För det första ledan vid det sittande styret, dess tillkortakommanden och fasoner. För det andra det borgerliga samarbetet under ”Allians för Sverige”-rubriken. Efter år av inbördeskrigande hade det till sist bildats en enad front. Och för det tredje arbetslinjen: en klar och begriplig idé om att det borde löna sig bättre att jobba än att inte göra det och att detta var nyckeln till att komma tillrätta med det omfattande ”utanförskapet”.

I dag då?

Regeringen glänser inte precis när det gäller duglighet och stadga. Problem efter problem skylls på andra trots att man har suttit åtta år vid makten. Parallellen är tydlig till 2006, även om Magdalena Andersson hittills är flöte där Persson till sist hade blivit sänke. Fast ingen vet hur länge det varar.

Någon motsvarighet till Alliansen syns inte vid horisonten. En hel del väljare har uppenbarligen bestämt sig för att det finns ett konservativt block och att man tycker att det är i sin ordning. Men varken partiföreträdare eller marginalväljare visar någon större entusiasm. De förra vill ha spelrum, de senare vill ha mer tydliga besked om vad som väntar ifall det där blocket skulle segra. Jämfört med Alliansen 2006 är samarbetsfrågan ett minus för de borgerliga inför valet 2022. Fast hur är det jämfört med motståndarsidan? För 16 år sedan hade väljare som övervägde att rösta vänster rätt klart för sig vad som komma skulle: någon sorts samverkan S-MP-V. Men vad vet de i dag? Blir det en regering som genomför vad alltmer upphetsade vänsterkrafter kräver? Eller blir det ännu någon sorts DÖ eller JÖK där politiker ska fatta beslut som de inte tror på? Det kommer att krävas åtminstone passivt stöd från C för att en S-märkt regering ska träda till och jag tror inte att C riktigt är redo att helt kasta sin nya marknadsliberala identitet över bord. Och hur sugna är potentiella S-väljare i mitten på ett förnyat MP-samarbete? Obekvämt till höger, ovisst till vänster. Låt oss säga att ronden blir oavgjord.

Det ser ut att bli politiken som avgör. Socialdemokraterna försöker nu för allt vad de är värda ta vinden ur seglen för de borgerliga och SD när det gäller brottsligheten. Skulle de lyckas öppnar sig stora möjligheter att gå till tung offensiv i de klassiska välfärdsfrågorna med löften om guld och gröna skogar i form av en växande offentlig sektor. Tappar högern greppet om brottsfrågorna blir det tungt. Har man då chans att öppna en tredje front? Hur vinna den ekonomisk-politiska debatten när det är Slösa som har blivit poppis i stället för Spara? Det måste handla om företagande, skatter, jobb och bidrag, men ännu har den rätta mixen inte tagit konkret gestalt. Ännu har man några månader på sig men klockan tickar obevekligt.