En sådan är Artipelags nya utställning ”Retroactive” med Rolf Hansons (f. 1953) verk från nu och 40 år tillbaka. Den har premiär imorgon 5 juni och pågår till 28 november i år. Under torsdagens pressvisning var både konstnären och hans första kritiker, Lars Nittve (som också skrivit texten till utställningskatalogen), på plats tillsammans med museichefen Bo Nilsson för att berätta om utställningen.

Något av det första som sätts i fokus är coronapandemin. Hur vi beter oss och hur konsten kommuniceras blir helt centralt. Istället för att ha skyltar intill konstverken får besökarna en liten broschyr med information om konstnären och verken. Det här känns bara som en fördel! Man slipper trängas vid tavlorna för att se förklaringar, konstverken får tala för sig själva, och man får med sig en liten bit av utställningen hem oavsett om man investerar i den vackra utställningskatalogen (boken, är mer rättvisande – ett konstverk i sig) eller inte.

Utställningens invigning har behövt skjutas upp av pandemin, men när den väl öppnar imorgon tillåts 200 besökare åt gången tack vare museets spatiösa ytor. Vi slipper slottider och köande. För detta trycks på – det har blivit en sorts lyx i vårt nya normala. Men det är inte bara detta som är lyxigt på Artipelag.

”Men inne i boxen är det, trots den stora rymden, både klaustrofobiskt och mörkt.”

För den som inte känner till historien är det snart tio år unga museet en privatägd konsthall vid Baggensfjärden i Värmdö kommun. Det är Lillemor och Björn Jakobson, designer och grundare till företaget BabyBjörn, som äger Artipelag och kombinerar entreprenörskap med konst och natur. Stockholms skärgård ligger inpå – och går även in i – knutarna på det arkitektritade bygget av Johan Nyrén (1947–2011). Det är också tanken; att inkludera naturen, vilket skapar en atmosfär där det vita, moderna mjukas upp av tallarna och vattnet. Genom stora glasfönster bryts utställningen emellanåt av och du som betraktare av konsten tillåts vila och smälta intrycken mot vyerna av naturen.

Under Hansons utställning fastnar jag främst för två av verken – som också lyfts fram i broschyren – nämligen de mer konkreta målningarna Runtom hus II (1994) och Runtom trappa III (1997). Samtliga Hansons verk är olja på pannå och rejäla – de flesta är nästan kvadratiska och runt 2 x 2 m – så betraktaren riktigt uppfylls av verket.

Trots detta försvinner jag emellanåt ofrivilligt i väg därifrån när jag står inför Hansons samtida målningar. De är slående färggranna, men mycket abstrakta. Trots att de heter ”Här och nu” (eller Hic et Nunc som Hanson valt att titulera dem på latin) har jag svårt att vara just det. Däremot känner jag mig väldigt närvarande inför de konkreta trapporna och husen – dessa kommunicerar med mig och väcker tankar.

I artboxen trivs jag allra bäst. Här visas tidiga verk av Hanson, från omkring debuten 1981, men det råkar bli så att jag besöker den delen sist. Det finns inget rätt och fel kring det, utan den retroaktiva utställningen är tänkt att vara cirkulär. Man väljer själv var man börjar, slutar och återkommer. Men inne i boxen är det, trots den stora rymden, både klaustrofobiskt och mörkt. Här är målningarna skrämmande och trapporna inte längre tomma. De har det klassiska motivet av kvinnor som går upp eller ned för dem – men de avbildade ser knappt ut som kvinnor, utan mer som själar som vandrar.

Trots förkärleken för det konkreta i Hansons utställning vill jag ändå inte helt utesluta de abstrakta, ljusa målningarna. Utan dem skulle förmodligen inte effekten av de mörka bli lika stor. Hanson jobbar bäst med kontraster. Under pressvisningen hör jag många tala gott om Nr 11 och jag tilltalas också av den. Kanske främst för att den är en tydlig kontrast till de flesta andra: En ensam grå målning bland allt det färgsprakande.

Det är viktigt med kommunikation. Mötet med Rolf Hanson under pressvisningen ger ett sympatiskt intryck av en konstnär som helst vill få måla och förmedla minnen och tankar, med förhoppning om att betraktaren ska ta dem till sig och göra sina egna associationer.

Museichefen Bo Nilsson, som ledde samtalet mellan konstnären Hanson och skribenten Nittve, försökte fråga om politiska avsikter i målningarna – eftersom Hanson gick konsthögskola just under 1970-talet. Men Hanson svarade att det såklart fanns några som höll på så, ”men de flesta av oss ville bara måla”.

Det är befriande! Konsten får vara konst och det är upp till betraktaren att göra sina egna associationer. Hanson har målat av minnen, platser och ting och låter verken tala för sig själva. Och det är allt annat än tyst kring dessa oljemålningar. Under tiden man går runt i utställningshallen spelas en mystisk, nästan obehaglig, musik. Det är violinisten och kompositören Jonas Lindgren som skapat soundtracket med titeln Music for a Painter I know.

Musik är viktigt för Hanson. Under sina unga år till havs mötte han världsmusiken och jazzen, köpte skivor och inspirerades att på sin konst sätta lika bra titlar som jazzmusikerna gör på sin musik. På så sätt får konsten, dess titlar (man ser inte många Utan titel på den här utställningen, upplyftande nog) och musiken tala och bjuda in besökaren i Hansons färgstarka värld.

—

Mer om utställningen (5 juni–28 november) kan man läsa här: https://artipelag.se/utstallning/rolf-hanson-retroactive/