Och visst skaver en del moment med vår sekulariserade samtid. Bara idén om en kung av Guds nåde doftar väl teokrati? Längre bak i tiden innebar det bland annat att man inte utan vidare fick kritisera den sittande monarken.

Men i samband med folkvaldas alltmer auktoritära anspråk och ifrågasättanden av meningsmotståndarnas demokratiska legitimitet var kröningen en viktig påminnelse om politikens begränsade omfång och mandat. Den partipolitiska retoriken har trots allt präglats alltmer av en historicism där historien har blivit ett politiskt slagträ i debatten. Kommer du att hamna på rätt sida av historien? Hur länge tills Sveriges demokratiska grund förtvinar? Politiken har helt enkelt inspirerats av en viss eskatologi, läran om tidens slut där de utvalda respektive förtappade ska uppenbaras. Vem som hamnar på rätt sida av historien.

”En kröning påminner våra politiker om att även om de har fått makt är de ansvariga för sina handlingar.”

Varningar, likt den Magdalena Andersson gav i Dagens Nyheter 7/5 om ”SD:s högerregim” och att ”Sverige styrs idag av politiker som länge haft totalitära regimer som förebild” illustrerar detta. Det är bara en tidsfråga innan ”deras drömmars totalitarism börjar ta form”, menade hon.

Att politikers vilja till makt inte alltid är för det gemensamma bästa är förvisso sant, och varje ansats att öka statens ingrepp i olika samhällssfärer behöver nagelfaras. Samtidigt är det värt att notera att det var under den förra regeringen som armlängds avstånd till kulturen utmanades i form av politisk styrning och av föreslagna inskränkningar av civilsamhällets friheter.

Men vi har nåd med våra styrande. Vi vet att även de hycklar. Och vi vet att de sitter vid makten en begränsad tid. Konstitutionella monarkier har även visat sig vara ett kvitto för politisk stabilitet och demokrati. Och som helgens kröning påminner oss består överheten av vanliga dödliga och bristfälliga människor, liksom vi alla. Inte ens kungar kan göra anspråk på fullkomlig auktoritet. Deras perspektiv må vara sin egen livstid, eller mandatperioder om man talar med politiker. Men perspektivet är inte evigheten. En monark av Guds nåde är ändå ansvarig för sina handlingar och är i sin tur underställd Gud. Det var trots allt engelsk konstitutionell tradition – alltifrån Magna Carta år 1215 till 1689 års rättighetsförklaringen – som inspirerade USA:s självständighetsförklaring och som markerar att den brittiske kungen brutit mot de av Skaparen ”oförytterliga rättigheterna”. Kungen står under lagen.

Memento mori, ”kom ihåg att du är dödlig”, var de ord som slaven skulle påminna Roms kejsare om när han åkte på sin triumfvagn. I Westminster Abbey skedde det redan i samband med kung Charles III intåg. ”Vi välkomnar dig i kungars kungs namn”, löd hälsningen till den nye kungen. Med andra ord, han har en kung över sig. Något som Charles även gav gensvar på: ”I hans namn, och efter hans exempel kommer jag, inte för att bli betjänad utan för att tjäna.”

Detta tema var genomgående i kröningsliturgin, från hälsningsorden, edsvärandet, bönerna, bibelläsning och predikan till det som har beskrivits som den kanske heligaste momentet under kröningen. Eller det mest absurda, enligt vissa. Nämligen när ärkebiskopen av Canterbury, Justin Welby, smorde kungens huvud, händer och bröst med olivolja som välsignats i Jerusalem. Ett ögonblick, som har beskrivits som så heligt att det skedde bakom skärmar för att inte visas på TV. Bisarrt, tänker säkert vissa i vårt sekulära land, inte minst i samband med ett inslag i Aktuellt 4/5 där även nyhetsankaret Anna Hedenmos skepticism syntes. Att SVT:s sändning från kröningen saknade en teologisk kommentator som kunde guida tittarna igenom de olika momenten i gudstjänsten medan man hade en expert på ädelstenar illustrerar denna svenska distans.

Samtidigt var oljesmorningen ändå full av symbolik som går tillbaka till Gamla testamentets kungakröningar. Som historikern Tom Holland konstaterade i The Guardian veckan innan, var det en ceremoni som minner om bronsåldern, när prästen Sadok och profeten Natan smorde Salomo till kung över Israel (1 Kung 1:34). Det hebreiska ordet för den smorde är Messias. Det motsvarande ordet på latin är Kristus och i Nya testamentet är den Smorde Jesus från Nasaret. Således bad Charles en egen bön, vilket var första gången för en monark vid en kröningsceremoni, att han skulle verka i samma anda av tjänande. En påminnelse om att makten inte finns till för sig själv utan för att vara en tjänare.

Ritualer, likt de som pågick i Westminster Abbey, är märkliga ting. Många av dem är otidsenliga och slutar man ta dem på allvar kan de trivialiseras eller kritiseras som problematiska. Samtidigt är de symboler för något större än oss själva. När författaren CS Lewis år 1953 beskrev för en amerikansk korrespondent den unga drottningen Elisabeth II:s kröning, betonade han att ceremonin gjorde intryck, inte på grund av någon sagolik inramning utan på grund av att det pekade vidare mot något större:

”Den stora, tunga kronan på det lilla, unga huvudet blir ett slags symbol för mänsklighetens situation: en mänsklighet som av Gud har kallats att vara hans viceregent och överstepräst på jorden, men som ändå känner sig så otillräcklig. Som om han sade: ’I min obevekliga kärlek skall jag lägga på det stoft som ni är härligheter och faror och ansvar som går bortom er förståelse’. Förstår du vad jag menar? Man har missat hela poängen om man inte känner att vi alla har blivit krönta och att kröningen på något sätt, om än praktfull, är en tragisk prakt.”

Och liksom de flesta av Charles III:s brister och felsteg ligger i öppen dager, är det en kröning som fungerar som en spegelbild för våra styrande. Den påminner våra politiker om att även om de har fått makt är de ansvariga för sina handlingar, att deras anspråk och perspektiv är begränsade och inte att avgöra vad som är rätt sida av historien. Och att de är kallade att tjäna, inte att bli betjänade. Kanske ålderdomligt, men ändå fortfarande passande.