Kan det bli bättre efter en seger för högeralternativet i höstens val? Det är ingalunda självklart, men det finns trots allt viss potential. För en tid sedan gick jag igenom de fyra partiernas kulturpolitiska kommittémotioner från i höstas och där finns en del nämnare, som inte bara är gemensamma utan också löftesrika: engagemang för just kulturarv och bildning, avståndstagande från den sorts innehållskrav som Myndigheten för kulturanalys kritiserade i sin uppmärksammade fjolårsrapport.

Många oroar sig för att Sverigedemokraterna ska ställa drastiska krav på just innehåll, men det är svårt att hitta det där riktigt förfärliga i deras praktiska förslag. Snarare än att kräva obligatorisk folkdans från lågstadiet, en Karl XII-offensiv från Riksantikvarieämbetet eller vad annat som alarmisterna må frukta, verkar SD mest inriktat på att begränsa pengaflödet till saker de inte gillar: samtidskonst, public service, multikultur. Om sådana propåer kan man tvista, men de är knappast av ett så hisnande slag att de gör förhandlingar och förhandlingslösningar omöjliga.

”Jag hyser inget särskilt agg mot SVT eller SR, men på vilket sätt är de viktigare än marinen och Svea hovrätt?”

En tänkbar profilfråga för de fyra tillsammans skulle kunna bli att främja bredare finansiering. Kultursektorn har redan finansiering utöver stat och kommun i mycket större utsträckning än vad många tycks föreställa sig, men det skulle inte skada att genrerna som lutar sig tyngst mot det offentliga i dag kunde få fler källor till stöd för sin verksamhet och bli mindre beroende av politiska beslut.

Finansieringsfrågan ägnas dock ganska förstrött intresse i temablocket om kulturpolitik i senaste numret av Svensk Linje (1/2022). Den nämns helt kort i tidskriftens ledare, men i själva temablocket ligger fokus på problemet med politisering av institutionerna snarare än på det klassiska ungliberala budskapet om att skattefinansieringen av dem måste upphöra. Litet välkommen omväxling, kan jag tycka.

Idéhistorikern Johan Sundeen beskriver politisering inom biblioteksväsendet i 68-vänsterns kölvatten.

Författaren Anders Johnson berättar lättat om att hans tid som ledamot i Mediestödsnämnden är över och påminner om hur stöden i sin nuvarande utformning har verkat snedvridande och bromsat utvecklingen.

Tidningens redaktionssekreterare Henrik Dalgard skriver att bilden av att kommersialism skapar kulturskymning behöver nyanseras och tar upp Lars Johan Hierta och det tidiga Aftonbladet som exempel. Hierta tjänade pengar, drev samhällskritik och bidrog till att skapa den svenska borgerliga offentligheten på en och samma gång.

Linnea Dubois, som hunnit bli ordförande i FMSF sedan tidskriften gick i tryck, behandlar de skattefinansierade public service-bolagen och är den enda bidragsgivaren som lanserar mer handfasta förslag. Hon tycker att uppdraget bör koncentreras till det verkligt allmännyttiga och att den öronmärkta skatten bör bytas ut mot finansiering via budgeten enligt vad som gäller för annan kultur. Som det är nu blir ”de statliga medieföretagens finansiering den enda utgift i statens budget som inte vägs mot andra utgifter som försvar eller rättsväsende”, och jag håller med om att det är svårt att se giltiga skäl för den ordningen. Jag hyser inget särskilt agg mot SVT eller SR, men på vilket sätt är de viktigare än marinen och Svea hovrätt för vårt samhälles fortbestånd?

Avslutningsartikeln är signerad av professor Svante Nordin och handlar mindre om kulturpolitik än kulturdebatt. Han skildrar en offentlighet som kännetecknas av konformism och klichéer och vars företrädare hellre agerar ordningsvakter än teaterdirektörer. Ambitionen är inte att ge många tillgång till scenen utan att se till att endast den rätta läran kolporteras därifrån.

Vilken denna lära är? Ja, där gäller det att hänga med i svängarna: ”Ett säreget kunskapsteoretiskt klimatskifte har ägt rum. För inte så många år sedan gällde vid universitet och media oftast någon variant av den så kallade postmodernismen. Det finns inte sanning, hävdade man då, inga fakta, ingen vetenskap, inte objektiv verklighet. Plötsligt som när en flock kajor flyttar från ett träd till ett annat påstod med ens samma grupper inom media och universitet raka motsatsen till vad de tidigare stått för. Postmodernismen hade bytts mot hyperpositivism eller hyperscientism. Ingen tycktes dock ha lagt märke till förändringen, trosvissheten och intoleransen mot oliktänkande förblev densamma. Bara trosinnehållet och de korrekta besvärjelsepunkterna hade bytts ut.”

Aningen hårdraget måhända, men också en nyttig påminnelse. Kulturpolitiken blir betydelsefull efter valet. Det är angeläget med välförberedda reformförslag och det vore bra med fler borgerliga exempel på sådana. Men att skapa goda förutsättningar för bildning, kunskap och kultur är ett arbete som måste bedrivas på långt fler håll än i riksdagens kammare och kommunfullmäktiges möteslokaler.