Förstatligande fel väg att gå. Foto: Holger Elgaard (Wikimedia)

”Låt aldrig en bra kris gå till spillo” måste vara ett av de senaste årens mest uttjatade citat. Men att det upprepats till förbannelse hindrar förstås inte olika entusiaster att ta Covid 19-krisen till intäkt för att rida sina käpphästar ännu några varv i manegen så sågspånen yr.

De som har störst ambitioner talar om kapitalismens undergång (fast med betydligt mindre bokstäver om vad som ska komma i dess ställe). De litet mer försiktigt lagda pekar på frånvaron av läkemedelslager och säger att det bevisar att apoteken måste förstatligas igen.

Det är inte första gången kapitalismens undergång förkunnas men profeterna tenderar att bli besvikna. Människor må vara måttligt förtjusta i banker och storbolagsdirektörer, men de saknar den där riktiga tilltron till att politiker, byråkrater och monopol är så värst mycket bättre för ekonomin. Man gillar välstånd och valfrihet och noterar att det inte verkar uppstå paradisisk utveckling i länder där man har hivat sådant över bord. Ett färskt exempel: Om det någon gång på senare tid har funnits skäl att förvänta sig en backlash mot kapitalismen var det efter finanskrisen i slutet av 00-talet, då stora aktörer på marknaderna verkligen var medskyldiga om än inte ensamt ansvariga för kollapsen och eländet som följde i dess spår. Men som väljare reagerade inte medborgarna med plötsligt och massivt stöd för vänstern. Tvärtom fick framför allt socialdemokratiska partier uppleva tunga motgångar och är i flera länder blott en skugga av sitt forna jag. Debatten är alls inte okritisk, Det förs en vital diskussion om vilken kapitalism som är att föredra, hur den ska regleras och hur den ska samspela med nationalstaten, men efterfrågan på avskaffad marknadsekonomi och övergång till någon sorts planhushållning är fortfarande högst begränsad.

Vad gäller läkemedelsförsörjningen är frågan om förstatligande av apotek helt enkelt irrelevant. Det var ett stort misstag att inte föra över det övergripande försörjningsansvar som Apoteket AB tidigare haft när apoteksnäringen avreglerades 2009, men detta statliga misstag kan man inte gärna lasta företagsamheten för. Vad gäller åtaganden utanför sin egentliga affär gör företag vad de blir ålagda av staten och staten har inte ålagt dem detta. Läkemedelsförsörjningen skiljer sig för övrigt inte nämnvärt från hur alla andra beredskapsfrågor har hanterats sedan beslutsfattarna greps av tanken på Den Eviga Freden, även om beslutsfattarna borde ha insett att pandemier kunde komma även om de inte trodde att kriget skulle göra det.

I fjol föreslog en arbetsgrupp inom Socialstyrelsen inrättandet av en ny myndighet, Läkemedelsförsörjningsmyndigheten, och lagstiftning om lagerhållningsplikt för regioner, Folkhälsomyndigheten och läkemedelsföretag. Denna förnuftiga tanke borde ha förverkligats redan för ett decennium sedan när Apoteket AB befriades från sitt ansvar. Så skedde inte och ansvaret för att problemet inte har åtgärdats delas lika mellan borgerliga partier, socialdemokrater och miljöpartister som haft regeringsmakt. Men det är en gåta på vilket sätt just monopolism i detaljistledet skulle vara lösningen. Såvitt jag vet har inget av de länder som sörjt bättre än Sverige för sin beredskap än apoteksmonopol.

Det förtjänar också att påpekas att apoteksmonopolet inte är någon uråldrig svensk tradition. Apoteken hade varit reglerade men privata sedan urminnes tider men förstatligades i början av 1970-talet när regeringen behövde ett köttben att kasta åt radikaler i de egna leden som krävde att hela läkemedelsindustrin skulle nationaliseras. Turerna kring detta förstatligande är fascinerande absurda med förstatligande genom en sorts förhandlingsprocess mellan staten och apotekarnas intresseorganisation, som inte hade sina huvudmän med sig.

Esbjörn Börjesson beskriver det hela i en mycket läsvärd artikel i Läkemedelsvärden: De första förhandlingarna mellan Apotekarsocieteten och staten inleddes i april 1969. Efter några månader av underhandskontakter och formella förhandlingar överlämnades ett slutbud den 12 september 1969. Apotekarsocieteten hade att anta eller förkasta budet. Budet antogs och överenskommelsen undertecknades den 17 september. De 270 apotekare som samlats till Apotekarsocietetens årssammankomst ett par dagar senare togs på sängen. Ingenting hade läckt ut från förhandlingarna och uppståndelsen blev stor när överenskommelsen presenterades. Apotekarna skulle plötsligt bli tvungna att låta staten lösa in deras apotek. Det kom som en kalldusch.

Man kan ana att stämningen inte var på topp på kongressbanketten. Men i rådande tidsanda vågade man inte protestera på allvar. Apotekarna bet ihop och accepterade och från och med den 1 januari 1971 var de platschefer i Apoteksbolaget i stället för självständiga företagare. Måtte något liknande aldrig hända igen.

TILLÄGG 12:09 den 1/4: Göran Hägglund, som var ansvarig minister 2009, är självkritisk. I samma artikel förklarar (inte) en av hans efterträdare på posten, Annika Strandhäll, varför inget hänt sedan Socialdemokraterna återtog regeringsmakten 2014.

Följer du Axessbloggen? Då kanske Axess Magasin är något för dig – prova tre nummer för endast 129 kronor.