Lützerath: Grön härdsmälta i direktsändning speglar Grünens problem  

Demonstranter i trädkoja. Foto: Tim Wagner/Flickr.

Klimatprotesterna mot rivningen av ödebyn Lützerath kan bli en riktig prövning för Die Grünen. När utsläppen ökar gäller det att gå i opposition mot den egna politiken. En strategi förenad med stora risker.

Byn Lützerath ligger i delstaten Nordrhein-Westfalen och är granne med ett av Tysklands större brunkolsdagbrott. 2006 började energibolaget RWE att evakuera invånarna i syfte att expandera brunkolsutvinningen. Sedan två år tillbaka är byggnaderna som står kvar hem åt klimataktivister som vill stoppa planerna på att utvinna kolet i och kring Lützherat.

Symbolvärdet i att bevara en folktom by är enormt stort för miljörörelsen. Inte så mycket för dess estetiska värden (i praktiken rör det sig om några byggnader mitt ute på en åker) utan desto mer för att en genomförd rivning understryker Tysklands havererade ”Energiewende”.

Flera av klimatrörelsens tyngsta namn, däribland Fridays for Futures tyska ledare Luisa Neubauer och Grünen Jugends ena språkrör Timon Dzienus, har samlats i Lützherat. I dag (onsdag) håller närapå tusentalet poliser på att fösa bort alla demonstranter som samlats i byn (läs DN:s Lovisa Herolds rapportering här och här). Greta Thunberg skriver på Twitter att hon tänker medverka på en demonstration i regionen kommande lördag (hon besökte även byn i september 2021).

Frågan om rivningen av Lützerath kan bli ett ordentligt maktprov för Die Grünen. Det är nämligen klimat- och näringsminister Robert Habeck som tillsammans med NRW:s gröna näringsminister Mona Neubaur gett grönt ljus till RWE att påbörja utvinningen av brunkol i Lützerath.

I sociala medier uttrycker den gröna viceförbundsdagspresidenten (motsvarigheten till vice talman) Karin Göring-Eckardt sympatier med demonstranterna:

”Dagens unga generation är faktiskt den sista som fortfarande har möjlighet att aktivt vidta åtgärder mot det som kommer att forma deras liv på ett omfattande och existentiellt sätt: klimatkrisen”.

Habeck menar däremot att klimataktivisternas engagemang för en ”övergiven by där det inte längre bor någon” är missriktad. Mer relevant, enligt honom, är att utfasningen av kol i NRW tack vare avtalet med RWE tidigareläggs till 2030 i stället för 2038. Dessutom ska Die Grünen ligga på för att infrastrukturminister Volker Wissing (FDP) ska öka sina ambitioner att minska trafikutsläppen. Två talepunkter som är tänkta att rikta blicken bort från det faktum att Tyskland, under grön ledning, storsatsar på brunkol och går mot nya utsläppsrekord.

”För det svenska Miljöpartiet gick balansakten mellan aktivism och ansvarstagande så där”

ARD:s uppmärksammade intervju med den gröna förbundsledamoten Kathrin Henneberger, som befann sig i Lützherat som ”parlamentatisk observatör”, är ett talande exempel på svårigheten i uppgiften. På journalistens enkla frågor om hur hon ser på att rivningen av byn godkänts av Die Grünen kan hon inte svara. Ansvaret för klimatkrisen ligger ”hos alla”. Brist på effektiv lagstiftning och energiföretagens göranden är också ett problem. Fransk kärnkraft får aldrig bli en lösning. Intervjun blev säkerligen en brysk påminnelse för Die Grünen att det är betydligt svårare att kombinera rollen som aktivist och politiker när man befinner sig i regeringsställning.

Ekonomijournalisten Gabor Steingart liknar Habecks högst ambitiösa klimatpolitik vid en ”Fata morgana”, det vill säga en hägring. Varken tekniken eller infrastrukturen är i närheten av att komma på plats för att regeringskoalitionens löfte om att 80 procent av Tysklands energibehov ska komma från förnybara källor, för att bara nämna ett exempel. Den gröna klimatpolitiken är ett luftslott. Rivningen av Lützherat är den tydligaste illustrationen för detta.

Innebär det här att Die Grünens trovärdighet är skjuten i sank? Inte nödvändigtvis. I Sverige har Socialdemokraterna en flera decennier lång tradition av att lika skickligt som skrupelfritt gå i opposition mot sig själva. Det skulle kunna funka för Die Grünen. Robert Habeck har visat sig vara en maktspelare av rang. Försöket att öka trycket på regeringspartnern FDP som en konsekvens av det egna misslyckandet är bara ett exempel.

Men det är klart. För det svenska Miljöpartiet gick balansakten mellan aktivism och ansvarstagande så där.  

Erik Thyselius

Vikarierande ledarskribent i Svenska Dagbladet.

Läs vidare