Inför det stundande mötet mellan Europeiska rådets stats- och regeringschefer har statsminister Magdalena Andersson tillsammans med Finlands statsminister Sanna Marin, skickat ett brev till samtliga deltagare. Brevet framhåller att den transatlantiska relationen och samarbetet mellan EU och Nato är helt avgörande för Europas trygghet. Därtill vill de båda regeringscheferna påminna om vikten av artikel 42.7 i Fördraget om Europeiska unionen (TEU). 

Vad innebär då artikel 42.7: Klausulen om ömsesidigt assistans? Artikeln behandlar rätten för ett medlemsland i EU att begära assistans från övriga medlemsländer om man blivit utsatt för ett väpnat angrepp. Av denna anledning kallas artikeln ibland Klausulen om ömsesidigt försvar. Det specificeras att övriga länder ska agera med “stöd och bistånd med alla till buds stående medel”. 

Finland och Sverige tycks genom brevet vilja påminna om att vi alla ska vara solidariska med varandra i händelse av ett väpnat angrepp, men riktigt så enkelt är det inte. Dessa löften är nämligen inte så omfattande som de först kan verka. Faktum är att artikel 42.7 inte uttryckligen nämner militärt understöd. 

42.7 If a Member State is the victim of armed aggression on its territory, the other Member States shall have towards it an obligation of aid and assistance by all the means in their power, in accordance with Article 51 of the United Nations Charter. This shall not prejudice the specific character of the security and defence policy of certain Member States.

Commitments and cooperation in this area shall be consistent with commitments under the North Atlantic Treaty Organisation, which, for those States which are members of it, remains the foundation of their collective defence and the forum for its implementation.

Hitintills har artikel 42.7 enbart aktiverats vid ett tillfälle, det var efter terrordåden i Paris 2015. I efterspelen har det klarlagts att Frankrikes begäran om stöd gav oklart utfall. Även Europaparlamentet såg svagheter i implementeringen. I denna kontext framkom en helt annan bild av artikelns innebörd, som Andersson och Marin inte vill kännas vid. 

Vad artikel 42.7 fastslår förutom rätten till ömsesidig assistans, är att det också finns undantag. Först och främst är artikeln underordnad Natos artikel 5. Det innebär att Natos regelverk går före EU:s. Det lämnar länder likt Sverige och Finland i en dyster situation då vi saknar Nato-medlemskap. Därför är det kanske inte så konstigt att det just är två av EU:s icke-Nato anslutna länder som vill påminna om denna passage.

Det ska för all del sägas att “stöd och bistånd med alla till buds stående medel” kan omfatta militärt stöd, men det är inte säkerställt. Artikeln har aktiverats vid ett tillfälle, men då handlade det inte om väpnad invasion. Det är även så att denna del av artikeln innehåller undantag. Medlemsstater som anser sig själva vara militärt alliansfria, likt Sverige och Finland, avkrävs inte en väpnad insats utan kan bistå på andra sätt. Om friskrivningen inte fanns med skulle det ju stå svart på vitt att Sverige inte är militärt alliansfritt. 

Det är taktlöst att skriva ett sådant här brev samtidigt som regeringen fortsätter att basunera ut svaga argument om varför medlemskap i Nato är uteslutet. Men än mer magstarkt är det att påminna andra om att Sverige förväntar sig hjälp militärt vid ett väpnat angrepp, samtidigt som vi själva har friskrivit oss från denna plikt. Detta lär självklart inte gå onoterat förbi i Paris och Berlin.