Med litteraturen som vapen
En nidbild av Försvarsmakten är att muskler trumfar tankekraft. Den kan delvis sägas stämma, det finns säkerligen fler träningscirklar än läsecirklar inom det militära. Men att litteratur och bildning inte skulle ha någon plats ute på våra regementen stämmer inte.
En som vill lyfta läsandet inom Försvarsmakten är löjtnant och plutonchef Andreas Braw, som i en artikel hos Kungliga Krigsvetenskapsakademien efterlyser en läslista för att stärka stridskrafterna. I sin text tar Braw upp att läsandet av handböcker är både bra och nödvändigt, men att det inte kan vara det enda som läses. Litteraturen kan vara så mycket mer än bara instruktioner för krig. Exempelvis kan förståelse för vår historia också ge en förståelse för vår samtid och texter som lyfter existentiella frågor ger underlag för framtida beslutsfattande.
Tanken om en rekommenderad läslista är i sig inget nytt, men det som nu föreslås är betydligt mer utstuderat och systematiserat. Som förlaga finns de litteraturlistor som det amerikanska förvaret har för sina olika försvarsgrenar. Bland de rekommenderade böckerna finns både gammalt och nytt, fiktion och facklitteratur. Men oavsett genre är det litteratur som är avsedd att ge läsaren något; kanske en ökad förståelse om etniska konflikter i en krigshärd eller frågeställningar kring etik. En litterär kanon ger också gemensamma referenspunkter att utgå ifrån inom den dagliga verksamheten.
Även om Braws text är avsedd för Försvarsmakten kan och bör resonemanget vidgas till fler yrkeskårer. Det vore önskvärt med en litterär kanon inom exempelvis polisväsendet och sjukvården (och säkerligen fler därtill). Inte minst är exempelvis etik något som lämpar sig väl att tillgodogöra sig genom litteratur. Fortbildning behöver inte alltid bestå av ändlösa kursdagar och långa utbildningar.
Förhoppningsvis får Braws tankar det genomslag de förtjänar. Det hade inte bara varit stärkande för frontlinjen, utan för hela det svenska samhället.