Det går inte att förstå ett samhälle – i den mån ett samhälle över huvud taget kan förstås – utan kunskap om de demografiska realiteterna. Befolkningsutvecklingen har betydelse för snart sagt varje fält och även om den inte definierar politiken definierar den uppgifter som politiken har att förhålla sig till. Insikten om detta har vuxit tack vare uthålliga insatser av folkbildare som historikern Gunnar Wetterberg och nationalekonomen Charlotta Mellander. Men frågorna får fortfarande inte den plats de förtjänar i svensk debatt, och det gäller särskilt en viss aspekt på demografin: generationerna och deras erfarenhet.

Vad personer i tongivande kretsar har varit med om och inte varit med om, vad de har glömt och vad de kommer ihåg, påverkar i hög grad idé-, värderings- och bedömningsmiljöerna där de viktiga besluten i ett samhälle fattas. Yngre makthavare kan stå oförstående inför prövningar och hot de aldrig har upplevt. Äldre kolleger kan sitta fast i en gången tids problemformuleringar. För bäggedera är det helt centralt att skaffa kunskap om och ta ställning till vad som varit.

Varför har Sverige låg statsskuld och ett överskottsmål för statsfinanserna? Ja, det beror inte på nationella särdrag som varit med oss sedan hedenhös utan på smärtsamma erfarenheter av skyhöga räntor, krispaket och flinande finansvalpar under 1990-talets krisår. Aldrig mer, sade en generation, och gjorde religion av svarta siffror. Nu har denna generation lämnat över till nästa och den statsfinansiella sekulariseringen har skjutit fart. ”Det är läge att visa handlingskraft och satsa ambitiöst, när staten till och med kan få betalt för att låna”, predikar en ny tids och läras evangelister.

Varför har Sverige en försvarsmakt som i bästa fall kan hålla en fiende stången i en begränsad tid på en begränsad plats? Ja, det beror inte på att vi aldrig har brytt oss om vår beredskap utan på att minnet av Sovjetunionen klingade bort och att man vande sig vid tanken på den eviga freden. Vid det olycksaliga försvarsbeslutet 2004 hade det gått 15 år sedan Murens fall, ett kvartssekel sedan undantagstillståndet i Polen och 36 år sedan inmarschen i Tjeckoslovakien. De ansvariga visste och mindes, men minnena hade bleknat och kunskapen kändes överspelad. Sedan dess har nya beslutsfattare sett både Georgien och Krim och förstått att det måste bli ändring, men i frånvaro av personliga erfarenheter saknas ändå den där riktiga känslan av angelägenhet och brådska.

Mina funderingar om generationer, upplevd verklighet och minne har legat och pyrt ganska länge, men den senaste tidens debatt om behovet av borgerlig omprövning har fungerat som blåsbälg och fått fart på tankarna. Har de borgerliga partierna gått för långt när de har välkomnat privata företag till de olika välfärdstjänsterna och öppnat landet för arbetskraftsinvandring? Har de haft företagens i stället för medborgarnas bästa för ögonen och vägrat att se problemen i vitögat? Ledarskribenter och ungdomsförbund har riktat tuff kritik längs dessa linjer mot både partier och en marknadsekonomisk tankesmedja som Timbro (där jag var vd 1996 – 2000).

I mina ögon har kritiken visst fog för sig, men den lider av brist på historisk medvetenhet och minne av att det fanns en värld före valfriheten och välfärdsföretagandet. Åren runt 1990 präglades inte bara av överhettning, kronförsvar och kris i statsfinanserna utan också av växande insikt om att den offentliga monopolismen i vård, skola och omsorg hade nått vägs ände. I en tid av växande möjligheter att fatta egna beslut på alla andra områden av livet blev det alltmer orimligt att välfärdstjänsterna skulle komma i en enda form levererad av landsting och kommun.

Näringslivets opinionsbildning spelade stor roll för att få förändring till stånd, men insikten om behovet av förändring var ännu bredare förankrat. Det enskilt viktigaste uttrycket var sannolikt Maktutredningen, vars slutrapport Demokrati och makt i Sverige (SOU 1990:44) talade klarspråk om läget. Det visade sig inte vara vid valurnan eller på marknaden som medborgarna upplevde brist på inflytande: ”många som kommer i kontakt med den offentliga sektorn känner tyst vanmakt. Områden som skola och sjukvård kännetecknas av brist på valalternativ”. Att vidga valmöjligheterna behövde inte utgöra något hot, enligt utredarna: ”Demokratin står inte och faller med staten som serviceproducent.”

Den som inte har upplevt Monopolsverige, där man bara förväntades tacka och ta emot, har sannolikt litet svårare att förstå varför Valfrihetssverige i alla delar har försvarats med sådan intensitet. Samtidigt är det säkert så att de som minns monopolen och har glatts åt deras hädanfärd har litet svårare att förstå varför de nya leverantörerna måste granskas. Poängen var ju att brukarnas val, inte statliga godkännanden, skulle garantera verksamhetens kvalitet. Det har suttit onödigt långt inne, även för mig, att erkänna att vissa familjer väljer skola enligt helt andra kvaliteter än kunskap om de får chansen, eller att viss etableringsfrihet har gjort det möjligt för skojare att skinna skattebetalarna.

Fast det vore djupt olyckligt om detta ledde till nya skyttegravar. Att återvända till Monopolsverige vore förfärligt. Att inte justera Valfrihetssveriges brister vore djupt oansvarigt. Det ska inte gå att tjäna pengar på undermålig kvalitet, lika litet som kommuner ska kunna erbjuda bristfälliga tjänster av det enda skälet att de är kommuner. Antingen får man införa tuffare granskning och utvärdering eller så får man privatisera helt och hållet.

Den marknadsekonomiska renässansen efter 1990 har varit en förutsättning för både statens och hushållens ekonomiska uppsving. Valfrihet har blivit en självklar del av välfärden. Det är ytterst angeläget att vårda dessa landvinningar mot febriga drömmar om planering, förstatliganden och styrning hos dem som aldrig har upplevt vad genompolitisering innebär. Men i denna vård ligger inte bara att hålla regleringarna i schack och skatterna nere utan också att värna skattebetalarnas intressen mot individer och bolag som försöker utnyttja illa organiserade kvasimarknader där producent och konsument skickar notan till tredje man. En del av den kritik som nu hörs är ytlig och svepande men allt är inte utan poänger.

Vad ska man då säga om synpunkten att borgerligheten varit för ensidigt ekonomisk och mest talat om företag och marknader? Att det ligger mycket i den. Men för det kan man inte gärna lasta dem som på allvar har varit aktiva i debatten, nämligen näringslivet.