Medlemmarna har talat: med 62,1 procent av rösterna vann Friedrich Merz övertygande över utmanarna Norbert Röttgen (25,8 %) och Helge Braun (12,1 %) i kampen om vem som ska bli nästa ordförande för CDU. Nu väntar en formalisering av resultatet, som inte är bindande, i samband med CDU:s partidagar 21–22 januari nästa år. Att ledningen skulle våga gå emot medlemsomröstningen, den första i CDU:s historia, är inte realistiskt.

Att stödet för Merz var så starkt bland gräsrötterna borde inte förvåna någon (för ordningens skull skall nämnas att valdeltagandet låg på 64,1 procent, vilket är tillräckligt högt för att omröstningen ska ses som legitim). Förutom ett svagt motstånd i Röttgen och Angela Merkels tidigare kanslichef Braun har Merz alltid haft sin primära maktbas bland medlemmarna.

Det har tidigare inte spelat någon roll eftersom valet av ordförande har avgjorts av partidelegaterna. Den knappa förlusten mot Annegret Kramp-Karrenbauer 2018 (51,7 %) och den något mindre knappa förlusten 2021 mot Armin Laschet (52,7 %) vittnar dock om att stödet för Merz även bland kadrerna har varit större än vad det gängse mediebilden kanske har velat medge.

Att Röttgen och framförallt Braun förlorade så tydligt bör också ses som ”Merkelmittens” slutgiltiga nederlag. Efter höstens katastrofval torde argumentet att CDU:s plats är (till vänster) om mitten ha pulvriserats. Desto plågsammare var det därför att höra Brauns mässande om att en ny kurs för partiet behövdes – utan att han någonsin förklarade vari det nya i kursen skulle bestå i – samtidigt som han i egenskap av Merkels närmaste medarbetare varit högst ansvarig för den förda politiken.

Mest troligt hade Braun aldrig några uppriktiga ambitioner med sin kandidatur. Parallellt med CDU:s medlemsomröstning pågick partiets ”matthandlar-runda” (”Teppichhändler-Runde”): den process i vilket representanter från de olika delstaterna under ledning av en ordförande ska schackra fram vilka personer som ska besitta vilka platser i Förbundsdagens olika utskott. ”Ceremonin” är lika glamourös som namnet antyder och präglas av ränker och fulspel.

Die Welt kunde visa att Braun, trots sin kandidatur, samtidigt gjorde anspråk på att bli ordförande i det mäktiga budgetutskottet. En post som inte anses gå att kombinera med att vara ledare för CDU. Tur då att det gick som det gick mot Merz, eftersom Braun blev invald i utskottet.

Slutet gott allting gott? Nja. Historiskt har Merz stundtals visat bristande omdöme och har haft problem att lyssna på någon annan än sig själv. Kritiker menar också att han är utdaterad i sin syn på samhället. Det faktum att han är en vit, heterosexuell man med bakgrund som kapitalförvaltare på Blackrock går nog inte heller hem bland mer progressiva väljare. Uppförsbacken för CDU är också den mycket brant. Arbetet med att hitta tillbaka till idéerna kommer att ta lång tid. Finns tålamodet?

Samtidigt är utgångsläget bättre än man kan tro: CDU är i opposition och behöver inte ta ansvar för energikrisen (som kommer att förvärras), covidpandemin (som kommer att fortsätta) och en möjlig stagnerande ekonomi (som kanske går över i en ekonomisk kris).

Även om FDP stoppat SPD:s och Die Grünens värsta skattehöjningar kommer innevarande mandatperiod inte att kännetecknas av liberala ekonomiska reformer och en bantad stat. Tvärtom kommer det offentligas åtaganden att växa ännu mer parat med en allt starkare vilja att uppfostra medborgarna.

Av de anledningarna kanske Merz ”daterade” idéer om fria marknader, mindre pekpinnar och förkärlek till kärnkraft hamnar i ropet snabbare än förväntat.