Samtalet handlade till viss del om mediernas uppmärksamhet kring eventuella kärnvapens vara- eller icke vara på svensk mark (i sak en nyhetsanka eftersom det inte finns någon grund för ett sådant scenario överhuvudtaget. Se Patrik Oksanens pedagogiska ledare i BLT här).

På det stora hela var det däremot intressant att lyssna på panelisternas tankar om Bydéns dystra, men högst korrekta, omvärldsanalys. Sammanfattningsvis: vi befinner oss i ett av de farligaste säkerhetspolitiska lägena sedan andra världskriget och de redan utlovade resurserna bör höjas ännu mer för att stärka Sveriges operativa förmåga.

Bengtsson, som tillhör en av de klokare rösterna till vänster i svensk debatt, ställde sig frågande till Bydéns önskan. Dels så hade politiken redan lovat att uppfylla ”tvåprocentsmålet”, dels så var vi på god väg mot ett Natomedlemskap och med det så skulle Sverige åtnjuta skydd av övriga Natomedlemmar i händelse av kris eller krig. Att i ett sådant läge satsa ännu mer än vad som utlovats framstod som märkligt.

Den sistnämnda delen av resonemanget var något jag studsade till på. Framförallt för att den blottlägger en väldigt svensk, och missvisande, syn på vad ett Natomedlemskap kommer att betyda. Visst är det så att alla länder inom försvarsalliansen förbinder sig att försvara en medlem i händelse av en attack eller kris (se artikel 5). Det innebär ett grundläggande positivt säkerhetspolitiskt skifte för Sveriges del.

Men den vetskapen kan lika gärna användas som argument för att Sverige borde satsa ännu mer på sitt försvar. Hur så? Jo, eftersom Sverige vid ett högst troligt Natointräde också förbinder sig att hjälpa övriga medlemmar i händelse av krig. Medlemskapet är således reciprokt, inte ensidigt bindande för alla andra inom alliansen att ställa upp för oss. Givet den stora osäkerhet vi befinner oss i kan vi komma att få erfara detta inom en nära framtid. 

Den här nya verkligheten kommer att vara väldigt svår att ta in till en början för journalister, opinionsbildare och politiker. Jag tror inte heller att tankefiguren som Bengtsson torgför följder någon egentlig ideologisk skiljelinje. Snarare är det en grundläggande svensk reflex som till exempel visade sig under vägen till vårt medlemskap i dåvarande EG:

1. Först säger vi ”Nej!”
2. Sedan går vi, högst motvilligt och endast av nödvändighet, med
3. När vi är med vet vi inte riktigt vad vi vill göra och glömmer därför med jämna mellanrum bort att vi faktiskt är med, varför vi av slentrian högt och ljudligt ropar ”Nej!” till fördrag och samarbeten som vi redan har accepterat i och med medlemskapet
4. Upprepa steg 1

Jag tror inte alla steg i den här processen kommer att upprepas i och med vårt stundande Natomedlemskap. Men det gäller att vara på sin vakt så den svenska lättjan inte bedrar visheten. Klyschan om att ingen gillar en snyltare är i allra högsta grad sann. Inte minst i Bryssel.