Valrörelsen är spännande. Frågan är om det någonsin har varit så öppet vem som kommer att bli kansler och vilka partier som, när röken väl har lagt sig, kommer att bilda regering: CDU-FDP-Die Grünen (Jamaika)? SPD-FDP-Die Grünen (”Ampel”)? SPD-Die Linke-Die Grünen (Rot-rot-grün)? Något helt annat? (se gärna Axess senaste temadel som handlar om Tyskland här).

Ingångarna till ämnet är otaliga: i vilken riktning kommer nästa tyska regering vilja ta EU-projektet? Vilka konsekvenser får en ny säkerhets- och utrikespolitisk giv i Berlin? Vad händer om den inte kommer och Förbundsstaten väljer att lunka på i gamla hjulspår? Vad innebär allt detta för svenskt vidkommande? Ingenting? Litet? Väldigt mycket?

Av alla tänkbara frågor kopplade till Tyskland är det självklart Sverigedemokraterna som är av störst intresse för den svenska vänstern. Anklagelsen lyder att Angela Merkel minsann har lyckats hålla högerflanken mot högerpopulisterna i AfD. Indignerat frågar man, stärkta av sitt nyfunna intresse för Tyskland, varför inte Moderater och Kristdemokrater tar efter när det gäller SD?  

Men i takt med att socialdemokratiska statsråd börjar låta alltmer lika Sverigedemokraterna, skapas fler och fler revor i berättelsen.

Drivkrafterna bakom tarvar ingen större tankeverksamhet: varje tillfälle till brunsmetning av oppositionen kommer att tas och om valrörelsen i Tyskland är i sin slutspurt har den bara börjat här hemma. Nåväl, i sak haltar liknelsen mellan Sverigedemokraterna och Alternative für Deutschland betänkligt, eftersom de båda partierna gått år rakt motsatta håll. I det förra fallet har vi att göra med ett parti som rört sig från det högerextrema till det alltmer salongsfähiga. Att ledningen metodiskt arbetat (och arbetar) för detta är uppenbart. De vassaste kanterna har slipats ned och de mest radikala (höga) företrädarna har lämnat partiet (därmed inte sagt att allt är frid och fröjd). Att SD är på god väg att bli en del av etablissemanget är förvisso en bärande del i vänsterns berättelse om att Sverige står inför ett verkligt hot om att bli fascistiskt land. Men i takt med att socialdemokratiska statsråd börjar låta alltmer lika Sverigedemokraterna, skapas fler och fler revor i berättelsen. Att statsminister Stefan Löfven (S) i plenisalen ena stunden dundrar om hotet mot demokratin och i den andra under munter stämning tar emot en korv som talargåva från den person som nyss pekats ut som sagda hot mot demokratin, bidrar till den kognitiva dissonansen (se Viktor Barth Krons krönika här). Berättelsen kommer dock att leva fram till valet (minst), eftersom den splittrar borgerligheten. 

I fallet AfD är scenariot det rakt motsatta: från en marknadsliberal elitrörelse till vad som är på god väg att bli ett rent högerextremt parti. När det grundades 2012 av nationalekonomer var det i protest mot räddningspaketen till Grekland och en allmän kritik av eurokonstruktionen. Ett tyskt Junilistan, om man så vill (den som vill kan läsa nättidningen Smedjans text om AfD:s historia här). Efter några år lyckades invandrings- och islamfientliga personer i partiet kuppa till sig makten, vilket skedde ganska precis innan den stora migrationskrisen 2015. Timingen var perfekt och AfD chockade de övriga partierna när de fick 11,5 procent i förbundsvalet 2017 (ett val som för övrigt var CDU:s sämsta sedan 1949). Sedan dess har partiet raskt rört sig en alltmer högerextrem riktning och skandalerna har avlöst varandra. AfD Thüringens ledare Björn Höcke, en djupt obehaglig högerradikal, sägs ha stärkt sitt inflytande inom partiet. Valet av sachsaren Tino Chrupalla, som pekas ut som tillhörande Höckes krets, till en av partiledarposterna (den andra innehas av Jörg Meuthen) har befäst oron att AfD radikaliseras allt mer. Flera regionala avdelningar av partiet övervakas av Författningsskyddet. Efter valet väntas det komma ett domstolsbeslut om myndigheterna ska få övervaka hela partiorganisationen. Därtill plågas partiet av inre stridigheter och återkommande skandaler om skumma partibidrag, ledamöter som beter sig allmänt illa och kopplingar till rena nazistgrupper. Att partiet tar emot pengar av Moskva är allmänt känt. Det finns alltså goda skäl varför inga andra tyska partier vill samarbeta med AfD.

Men varför låta fakta förstöra en bra berättelse?