Radikale Venstre (RV) saknas däremot. De var med i förhandlingarna in i det sista och partiledaren Martin Lidegaard ville nog gärna bli statsråd, men folketingsgruppen föredrog opposition.

RV ingick i både 1990-talets och 2010-talets S-ledda regeringar, men har inte varit med i regeringen Frederiksen som tillträdde 2019. Utanförskapet har uppenbarligen smärtat. Det var efter RV:s hot om nyvalskrav som Frederiksen själv utlyste folketingsvalet i höstas, och från RV har man varit tydlig med att man inte accepterar en enpartiregering till utan helst vill se en blocköverskridande lösning. Ja, och nu blir det en sådan. Dock utan RV.

”Centerpartister, tag er i akt.”

Det finns säkert flera skäl. Partiet har inte haft någon bra förhandlingssits, eftersom S, V och M tillsammans har mandat nog för en majoritet. Men det tycks också handla om att renlärighet och principrytteri satte stopp. Ett klassiskt kungamakarparti – på 1980-talet satt man i borgerliga regeringar – har bytt skepnad och gjort ideologin till högsta prioritet.

En gång under ett annat sekel satt jag på lunchrestaurangen Clemens matsalar i Lund (frid över dess minne) och hörde en hårdkokt vänsterman vid bordet bredvid – sannolikt knuten till maoistiska SKP – beskriva RV som ”ett obehagligt litet pacifistparti”.

Och de rötterna går onekligen djupt. Misstänksamhet mot militären var en grundsten när partiet bildades i början av 1900-talet och man röstade nej till Danmarks Natomedlemskap ett halvsekel senare. Under delar av 1980-talet var man med och drev igenom den så kallade fotnotspolitiken, där en anti-Nato-majoritet i folketinget tvingade regeringen Schlüter att obstruera och kräva undantag visavi militäralliansen. Det har dock sagts att RV-ledarnas pacifism var av det högst pragmatiska slaget och att de i hög grad upprätthöll skenet därför att partiets mer principfasta gräsrötter ville ha det så. Syn för sägen bär att partiet plötsligt gjorde helt om i Natofrågan 1988 i samband med att man blev regeringsparti. Som sagt, ett kungamakarparti, där stor idealism och stor pragmatism existerade sida vid sida.

Men nu tycks idealismen ha tagit över. Författaren Claes Kastholm Hansen har beskrivit det som att Marianne Jelveds partiledartid (1990-2007) innebar att det kom in ett ”märkvärdigt fanatiskt drag” i RV:s politik: ”Jelved avskydde Venstre och svor livslång trohet till Socialdemokraterna, varigenom hon gav ifrån sig de Radikales viktigaste vapen – att de kunde vara på bägge sidor. Samtidigt blev de rabiata i utlänningspolitiken och efterhand också i miljöpolitiken.” Mycket riktigt är det också miljöfrågan och närmare bestämt klimatet som Martin Lidegaard nu anger som skäl till att man hamnade utanför. Även i invandringspolitiken står RV långt från den kärva linje som numera gäller i Danmark, och där har det aldrig ens varit tal att de skulle få genomslag, vilket säkert är ett av skälen till folketingsgruppens revolt. Man vill inte besudla sig.

Att förre V-ledaren och statsministern Lars Løkke Rasmussens nystartade parti Moderaterne fick nio procent och tar plats i regeringen är naturligtvis uppseendeväckande, och det gäller i än högre grad att ärkerivalerna S och V gör upp över blockgränsen. Sist det hände var mer än 40 år sedan. Jag har redan sett svenska kommentatorer sucka avundsjukt inför konstellationen.

Men ska man se till skeenden med relevans för svenska förhållanden är det kanske just mot RV man ska rikta blicken. De hivade pragmatismen över bord och limmade sig vid Socialdemokraterna samtidigt som de blev alltmer ”rabiata” i frågor om invandring och miljö. Belöningen blev 3,9 procent i höstens val och förlust av mer än hälften av folketingsmandaten. Och vid regeringsbildningen blev de kvar ute i kylan.

Centerpartister, tag er i akt.