Hur blir det egentligen med Tysklands utlovade kursändring? Sju veckor efter Olaf Scholz (SPD) tal om en ”Zeitenwende”, med bland annat löften om 100 miljarder euro i tillskott till försvaret bara i år, växer kritiken både inifrån det egna partiet och från samarbetspartierna De Gröna och liberala FDP om att för lite görs för att hjälpa Ukraina (se artikel i DN av Lovisa Herold). I kväll meddelade dock Scholz, nyss kommen från en videokonferens med EU- och Nato-representanter, att Tyskland kommer att skänka pengar till Ukraina, som i sin tur ska gå till att köpa vapen från tyska leverantörer. Det är däremot oklart om även tunga vapen ingår i uppgörelsen och mer exakt hur stödet i praktiken kommer att se ut. Direkta vapenleveranser till Ukraina verkar inte aktuellt.

Det tyska agerandet, eller snarare icke-agerandet, har fått mer och mer kritik den senaste tiden. När till exempel USA, Polen och Baltstaterna intensifierat takten i leveranserna av tunga vapen har Berlin i stället dragit frågan i långbänk. Från regeringshåll har man förvisso gärna framfört att man har skickat vapen, men utelämnar vilka system det handlar om eller hur mycket som har levererats. Senast idag gav SPD:s ena partiledare Saskia Eskens beskedet att Tyskland redan har skickat ”mycket vapen” till Ukraina och att eventuella leveranser inte kan komma från försvarets egna lager av säkerhetsskäl. Samtidigt har försvarsminister Christine Lambrecht (SPD) förhindrat att industrin ges möjlighet att leverera vapensystem direkt till landet. Med kvällens besked från Scholz blev det än mer uppenbart att det hela tiden handlat om politisk vilja.

”Då kommer det säkert visa sig att SPD:s kopplingar går djupare än vad som hittills är känt”

En orsak till Scholz tveksamhet inför att leverera tunga vapen och regeringens brist på transparens kan vara att man inte har velat dra på sig Moskvas vrede. Som tur är verkar kvällens presskonferens indikera att SPD inte fallit helt tillbaka i gamla hjulspår vad gäller Rysslandspolitiken.

Den senaste tiden har den initiala chocken inom SPD över Rysslands invasion alltmer visat tecken på efterrationalisering och allmän småskurenhet. Ralf Stegner (SPD) är förbundsledamot och ett tungt namn tillhörandes partiets vänsterflank. I intervjuer och på sociala medier har han ondgjort sig över ”tonen” mot den tidigare förda Rysslandslinjen och Ukrainas ambassadör i Berlin, Andrej Melnyks, hårda kritik mot Tyskland. Samma upprördhet delades av SPD:s gruppledare Rolf Mützenich och flera andra socialdemokrater (se även Fredrik Haages ledare i SMP här).

I en debattartikel i Der Spiegel häromdagen anklagade den tidigare utrikesministern och före detta SPD-ordföranden Sigmar Gabriel ambassadör Melnyk för att sprida ”konspirationsteorier” om de täta banden mellan delar av SPD och Putinryssland (en nyhet som gladeligen plockades upp av det ryska propagandamaskineriet). Bakgrunden till Gabriels artikel var president Volodymyr Zelenskyjs beslut att inte bjuda in förbundspresident Frank Walter-Steinmeier (socialdemokrat och en av huvudarkitekterna bakom Rysslandspolitiken) till Kiev.

Till saken bör nämnas, ovanpå allt annat, att regeringspartierna vägrade att ändra protokollet när Zelenskyj talade i förbundsdagen för en dryg månad sedan. I stället för en efterföljande Ukrainadebatt gratulerade talmannen de förbundsledamöter som fyllde år, något som kritiserades av CDU och CSU.

Bilden som framträtt har varit den av ett småaktigt politiskt etablissemang som är mer intresserat av visad respekt, fixering vid dekorum och att rättfärdiga sin egen roll i historien än att stoppa kriget i Ukraina.

Samtidigt finns det röster inom SPD som ställer sig bakom kravet på att leverera tunga vapen. En viktig sådan är Michael Roth som besökt Kiev under kriget och som även sitter i utrikesutskottet. Partiledningen känner också av trycket: på onsdag ska Saskia Eskens träffa ambassadör Melnyk i ett försök att reparera den såriga relationen. Partiordföranden Lars Klingbeil (Eskens och Klingbeil delar på uppdraget) har offentligt uppmanat sina partivänner att fokusera på det viktiga: det faktum att människor dör varje dag i Ukraina. Också opinionsundersökningarna talar sitt tydliga språk: 55 procent vill att Tyskland skickar tunga vapen till Ukraina.

För några veckor sedan meddelade CDU:s ordförande Friedrich Merz att han vill se en kommission som går till botten med vad som gick fel med Rysslandspolitiken: ”Då kommer det säkert visa sig att SPD:s kopplingar går djupare än vad som hittills är känt”.

En sådan utredning skulle garanterat också visa på osunda band mellan CDU och, inte minst, bayerska CSU och Moskva. Här har Merz en betydande fördel i det att han lämnade politiken mellan 2009–2018. Att arvet efter hans företrädare och ständige rival, Angela Merkel, solkas ned kan han nog leva med. Samma princip gäller för Söder, vars kanslerambitioner nog inte har glömts av Merz. Om Söder tyngs av ett eventuellt ”Rysslandsbagage” minskar risken för en upprepning av 2021 års inbördeskrig mellan CDU och CSU.

Just nu pågår det dock ett verkligt krig i vårt närområde. Kvällens nyhet om mer tyskt stöd till Ukraina är välkommen (om än att detaljerna inte är utredda). Faktum kvarstår trots allt att tyska regeringar, från höger till vänster, har bäddat för den förtroendekris vi nu ser torna upp sig inte minst bland EU:s östra medlemmar. Ska den skadan repareras måste Scholz visa att detta bara är början vad gäller stödet till Ukraina.