Minns ni sommaren 2012 när Stockholm Marathon sprangs i regn och det var kallare än vad det var på julafton året innan? Det var året då undertecknad tillträdde som  teaterchef på Fjäderholmsteatern, en utomhusscen som i högsta grad var väderberoende. Händelsevis hade vi premiär på flera föreställningar den 2 juni det året, samma datum som Stockholm Marathon. Ute i skärgården blåste det kuling och snöade. Ja, det är korrekt, snöade. Blötsnö kombinerat med kuling var en djupt obehaglig och kall upplevelse.
Det blev en vädermässigt misslyckad sommar, med bara fyra soldagar och desto mer regn. Publiken uteblev naturligtvis, och ersattes av ångest och stress hos alla som skulle få sina intäkter från sommarens föreställningar.
Det är med detta minne som jag läser om svenska kulturutövares manifestation ”Tre tysta minuter”. Den går ut på att den 1 september ska kultursverige stanna i tre minuter för att markera hur tomt livet blir utan kultur.
Skälet till manifestationen är sänkta kulturanslag samtidigt som kostnaderna för kulturutövare har ökat. Scenhyror har blivit dyrare, material kostar mer, hålen att stoppa pengar i är oändliga.
Arrangörerna skriver i sitt manifest:

”Tre tysta minuter är en manifestation som kommer ur kulturarbetares vilja att synliggöra nedmonteringen och bortprioriteringen av hela kultursektorn. Konst och kultur berikar människors liv, kreativitet, tankevärldar och föreställningsförmåga. Ett fritt kulturliv spelar en avgörande roll i utvecklingen och stärkandet av det demokratiska samhället. Yttrandefrihet är en förutsättning för kultur men också något som kulturen främjar.”

Det är stora ord, och med den bakgrunden förstår jag att man anser att kultursektorn borde tilldelas mer pengar. Men det finns många problem med det resonemanget. Först och främst är det inte gudagivet att ett statligt finansierat kulturliv är en garant för ett fritt kulturliv. Snarare tvärtom. Vidare är det inte garanterat att ett kulturliv som förlorar sin statliga finansiering kommer att dö och lämna efter sig en färglös öken. Konsten tenderar att överleva det mesta, till med aktiva försök att döda den.

Men det tar ändå emot att skriva den här texten. Jag vet precis hur det känns att brinna för sin konst och vilja kunna överleva på den. Jag vet precis hur ont det gör när det inte går. Jag vet hur det är att försöka ha ett fungerande familjeliv utan ekonomisk trygghet och utan vardagsrutiner. Därför lider jag uppriktigt med de kulturutövare som just nu har det ännu svårare än vanligt. Särskilt som jag ser att underskrifterna i manifestationen inte kommer från etablerade konstnärer och skådespelare, de som man ser i filmer och i media, vars namn och ansikten man känner igen. Utan de kämpande och osynliga.

Men hur svårt det än är att försörja sig på sin konst, så är det inte någon annans ansvar att se till att man kan göra det. Kulturvärlden är inte objektiv, det verkar mest vara slumpen och kontakter som avgör vilka som lyckas och vilka som inte gör det. Hårt arbete och begåvning absolut, men i slutändan finns det ingen rättvisa i att den som jobbat hårdast kommer att lyckas snabbare än den som inte gör det. Och detta vet man när man ger sig in i branschen. Man vet att man har statistiken emot sig, att det bara är ett fåtal som verkligen lyckas.
Ger man sig ändå in i leken får man leken tåla, hur hårt det än kan låta. Statens ansvar för kulturutövarna kommer först när dessa har misslyckats med att försöka försörja sig på sin konst och inte heller lyckas hitta ett annat jobb.
Den konst och kultur som berikar människors liv, kreativitet, tankevärld och föreställningsförmåga kommer att överleva oss alla. Med eller utan statlig inblandning.