Nyheten om att Tysklands regering stoppar godkännandet av Nord Stream 2 har tagits emot med stor lättnad i Europa. Förbundskansler Olaf Scholz (SPD) tidigare otydlighet om vad som faktiskt skulle hända med gasledningen i händelse av en rysk invasion av Ukraina bidrog till onödig osäkerhet.

Men med Putins officiella erkännande av de i praktiken sedan länge ryskkontrollerade delarna av Luhansk och Donetsk tog Moskva konflikten, ja kriget, till en nivå som till slut omöjliggjorde den tyska icke-konfrontativa linjen mot Kreml. Putins beslut att skicka in soldater över den ukrainska gränsen samt hans verklighetsfrånvända tal, i vilket han förnekade Ukrainas rätt att existera som land, spelade självklart också in.  

Å ena sidan borde Putins imperialistiska fetisch inte förvåna någon som lyssnat på vad han sagt och skrivit om Ukraina de senaste åren. Å andra sidan var gårdagens framträdande förmodligen första gången dessa tankar formulerats så naket och rått inför hela världen. Det behöver inte förklaras närmare varför tyskar är extra känsliga för denna explicita 1930-talsretorik. Med sitt tal har Putin förhoppningsvis fått stora delar av det tyska etablissemanget att inse vem de har att göra med.

Inom SPD, som har stora problem med alltifrån mer oskyldiga idéer om att Tyskland ska stå för en ”tredje väg” i säkerhetspolitiken (se gruppledare Ralph Mützenich) till ren moralisk korruption kopplad till den ryska gasindustrin (se ministerpresident Manuela Schwesig och före detta förbundskansler Gerhard Schröder), framträder nu konturerna av en mer realistisk hållning.

Partiets utrikespolitiska talesperson, Nils Schmid, som knappast gjort sig känd som en hök, sade till WDR att Tyskland står inför en ”svår tid” och slog fast att Putinryssland sedan flera år tillbaka använder alltifrån militärmakt, mord och desinformationskampanjer i syfte att underminera demokratin i andra länder. Så länge Putin är vid makten måste tyskarna vara förberedda på detta. Ett osedvanligt uppriktigt budskap för att komma från SPD.

Någon ändring i synen på att leverera defensiva vapen till Ukraina är däremot inte aktuell. Både SPD och Die Grünen är orubbliga på denna punkt, liksom liberala FDP. Så länge kriget inte eskalerar betydligt (vilket inte kan uteslutas) kommer den tyska regeringen inte att ändra sig kring detta.

I brist på vapenleveranser kommer Tyskland tillsammans med övriga EU införa nya sanktioner mot Ryssland, vars omfattning kommer att presenteras inom kort.

”Den ansvarige för kriget är och förblir Vladimir Putin”

Även om tidpunkten kan anses illa vald, så väcker det senaste dygnets händelser frågor om Angela Merkels säkerhetspolitiska eftermäle. Sedan Putins illegala annektering av Krimhalvön 2014 har Tyskland fördubblat importen av rysk gas, och därmed gjort sig ännu mer sårbar för Kremls påtryckningar. Trots otaliga varningar från grannländer och skepsis från EU-institutionerna avvek Merkel heller aldrig i sitt försvar av att Nord Stream 2 enbart var ett ekonomiskt projekt som måste genomföras. Det var också under Merkel som Tyskland lade in sitt veto för att hindra andra Natoländer från att leverera defensiva vapen till Ukraina.

Med Putins invasion begravs även Minskavtalet (”Minsk II”), vars konstruktion från början missgynnade Ukraina och dess praktiska effekt inte blev annan än att ge Putin tid och att ett kraftfullt europeiskt svar på Kremls aggressioner fördröjdes. Denna felkonstruktion var kronan i de tyska diplomatiska ansträngningarna att försöka lösa konflikten (tillsammans med fransmännen, ska tilläggas). Att den tyska armén, trots år av rekordstarka statsfinanser och ett allt sämre säkerhetsläge, alltjämt befinner sig i ett bedrövligt skick får också sägas falla tungt på den förre förbundskanslern.  

Nuvarande förbundspresident och tidigare partiordföranden för SPD, Frank Walter Steinmeier, har inte heller imponerat genom åren. Motiveringen att Nord Stream 2 måste genomföras på grund av Hitlertysklands illdåd mot Ryssland får ses som en av de mer bisarra. Hans ovana att fördela skulden jämt mellan Kiev och Moskva gav också upphov till en besk eftersmak. (Desto mer befriande att idag höra Steinmeier tala klarspråk om Putinregimen.)

En del av kritiken mot Merkel kan synas orättvis. Självklart är det lätt att sitta med facit i hand och peka på allt som då borde ha gjorts med den vetskap vi har idag. På hemmaplan delade de etablerade partierna Merkels analys av säkerhetsläget. Intresset för försvarsfrågor har alltjämt varit ljummet, både bland politiker och allmänheten. Trycket på Merkel från både näringsliv och partikollegor att lätta helt på sanktionerna mot Ryssland var stundtals högt.

På EU-nivå var Tyskland vidare instrumentell i att hålla ihop medlemsstaterna varje gång sanktionerna mot Ryssland skulle förnyas efter Krimannekteringen 2014. Bland västeuropeiska ledare var Merkel också i gott sällskap: få politiker ville inse vartåt Putinryssland barkade. Till och med i detta läge verkar det sitta långt inne för den svenska regeringen att ge de resurser Försvaret behöver.  

Samtidigt är Tysklands prekära säkerhetsläge illustrativt för hur lös den grund var som Merkels politiska projekt vilade på, och vars utrikespolitiska eftermäle vi nu ser kollapsa i realtid. Att fastna i det förflutna hjälper dock föga nu.

Den ansvarige för kriget är och förblir Vladimir Putin.