Men om brittiska politiker gör sig till åtlöje på hemmaplan fungerar de desto bättre i utrikespolitiken, där Storbritannien har varit en av de västmakter som agerat allra mest resolut och konsekvent på det ryska överfallet på Ukraina.

Försvarsminister Ben Wallace förtjänar en särskild del av äran. Han har inte bara fattat kloka beslut utan också argumenterat utförligt och med stort kunskapsdjup om såväl de bisarra ryska anspråken på Ukraina som själva krigsförloppet. Wallace började sin bana som soldat, gick till Scots Guards efter utbildningen på Sandhurst och har tjänstgjort bland annat i Tyskland, på Cypern och i centralamerikanska Belize. Han nådde kaptens grad innan han 1998 lämnade armén för politiken.

Tidigt i år publicerade han en kort men lysande essä på brittiska regeringens hemsida, där han fullständigt tog i sär Vladimir Putins argument för att Ryssland har rätt till Ukraina. (Jag skrev om den 18 januari). I början av februari besökte han Moskva och konstaterade omedelbart efter mötet med ryska ministrar att en militär invasion av Ukraina var ytterst sannolik, och han har sett till att brittiska försvarsdepartementet offentliggör klargörande dagliga kommentarer. I måndags höll han tal om läget på det brittiska armémuseet i Chelsea.

Texten finns tillgänglig på regeringens hemsida och får särskild kraft av Wallaces egna erfarenheter och raseri inte bara över Putins aggression utan också det moraliska sammanbrottet hos professionella soldater. Talet hölls alltså den 9 maj – dagen som i Ryssland firas som ”segerdagen” – och Wallace är obarmhärtig i sin dom över hur militärernas inkompetens och råhet i dag solkar ned den tapperhet under andra världskriget som ändå förtjänar respekt, Sovjetunionens egna övergrepp till trots: ”Deras oprovocerade, olagliga, vettlösa och självförgörande invasion av Ukraina; deras attacker mot oskyldiga civila och deras hem; deras utbredda grymhet, som inkluderar att medvetet rikta sig mot kvinnor och barn; de fördärvar minnet av gångna tiders uppoffringar och Rysslands en gång stolta globala rykte.”

Rysslands generaler, säger han, är fullt ut medbrottslingar i Putins kidnappning av deras företrädares historia av att ha försvarat sig mot en hänsynslös invasion, slå tillbaka fascism och offra sig för ett högre ändamål. Nu är de som förorsakar onödigt lidande i tjänst hos den banalaste gangsterism. För dem eller för Putin kan det aldrig bli fråga om någon segerdag, bara vanära och säkert nederlag i Ukraina.

Ingen kan efter den 24 februari 2022 betrakta ryskt segerdagsfirande som något annat än monstruöst hyckleri.

Wallace konstaterar också att invasionen inte bara är ett moraliskt utan också ett hantverksmässigt haveri: Stridsförberedelserna har varit usla, krigsplaneringen svag, utrustningen undermålig och vanskött och värst av allt: ledarskapet är genomkorrumperat med noll och intet av respekt för de egna soldaternas väl och ve. Där den brittiska officerskåren ända sedan grundandet av Sandhurst 1947 har utbildats under devisen serve to lead visar den ryska arméledningen inget annat än förakt för sitt fotfolk. Följderna blir också katastrofala med allt från vilsna värnpliktiga som blir enkel kanonmat till fullständigt amoraliskt beteende och vidriga övergrepp mot civila.

Vi ser, säger Wallace. Och vi dokumenterar. Putin och hans odugliga generaler är besatta av historien. Men den kommer inte att döma dem milt.