Återigen har aktivister blockerat vägar i centrala Stockholm och återigen har resultatet blivit att en ambulans inte har kunnat ta sig fram. Aktioner av det här slaget kan vara direkt livsfarliga och att de genomförs med ideologiska motiv gör inte saken bättre.

Flera rörelser använder sig av det som ofta kallas civil olydnad, där människor tar lagen i egna händer för att de anser sig kämpa för något som är viktigt att man inte behöver följa samma regler som andra. Men att kalla aktiviteterna “olydnad” är att bagatellisera dem och inte ge hela bilden: Målet är ju inte själva olydigheten utan att tvinga fram förändring genom att skapa oro och obehag eller rentav rädsla – ska ambulansen riskera att fastna i kaos ifall någon som står mig nära blir svårt sjuk? – hos allmänheten, som i sin tur ska få beslutsfattarna att agera. Det rör sig om en sorts samhällsutpressning, som är odemokratisk till sin karaktär. Det aktivisterna inte kan uppnå genom opinionsbildning och politiskt arbete försöker de i stället åstadkomma genom att sätta sig över samhällets gemensamma regler.

Även om demonstranterna avstår från våld i bokstavlig bemärkelse när de avlägsnas från gatan av polisen har de använt sig av tvång – och i värsta fall hälsovådligt sådant – när de satt stopp för trafiken. Och en dag kan det bli ännu värre än så. Medvetna försök att göra viktiga vägar oframkomliga bör betraktas som blåljussabotage och bemötas därefter av det allmänna. Stäm i bäcken, för en gångs skull!