Det är ett kategorisk uttalande. Men i min yrkesroll som programledare för intervjuserien ”Förklara din forskning” säger det sig självt att jag läser stora mängder facklitteratur. En bieffekt är att man med tiden lär sig att se skillnad på bra och mindre bra sådan.

Nyligen släpptes nomineringarna till Augustpriset, ett av Sveriges tyngsta litterära priser. De böcker som är nominerade kommer att bli omskrivna, skyltas bättre i handeln och anses ha en kvalitetsstämpel eftersom de valts ut av Augustjuryn. Därmed kommer de också att sälja betydligt bättre, läsas av fler och påverka fler.

”Just den implicita kvalitetsstämpeln blir problematisk.”

Just den implicita kvalitetsstämpeln blir problematisk när det kommer till fackböckerna. I år är endast en av de nominerade författarna en disputerad forskare, dock inte inom det ämne han skriver om. Man måste inte nödvändigtvis vara disputerad för att skriva relevanta fackböcker. Men man bör förstå skillnaden mellan fakta och fiktion.

I och med att de blivit utvalda av juryn lyfts Andreas Cervenkas Girig-Sverige: Så blev folkhemmet ett paradis för de superrika och Amat Levins Svart historia upp till samma nivå som exempelvis Jonathan Lindströms – inte nominerade – mastodontverk Sveriges långa historia.

Varken Girig-Sverige eller Svart historia är på samma nivå.

Man blir inte historiker av att sitta i ett arkiv och bara leta upp de källor som stödjer ens på förhand givna uppfattning. Och då bör ens gärning inte heller presenteras som fakta utan som opinionsbildning.

Det är också anmärkningsvärt att inget av de mindre förlagen är representerade. Norstedts, Albert Bonniers förlag och Natur & Kultur är nästan de enda förlag som hamnat på nominerings-prispallen. Med anledning av sin storlek borde dessa förlagens kolosser ha ett försprång vad gäller att hitta bra fackboksförfattare, men så verkar inte vara fallet.

Det är hos de mindre förlagen man hittar guldkornen. Faktum är att det har varit ett bra år för facklitteratur och Augustjuryns urval verkar ha varit ganska slappt.

Jag saknar förutom Jonathan Lindströms Sveriges långa historia, Martin Kraghs Det fallna imperiet, Åsa Erlandssons Drottninggatan, Lars Lönnroths Parallella liv och kanske framförallt Svante Nordins Filosoferna.

Ska man kvalitetsstämpla litteratur så bör den också hålla hög kvalitet. Kanske borde Augustprisjuryn rent av läsa mer och stämpla mindre.