Övningen var uppdelad i två block: ett ekonomiskt och ett med fokus på hur vi kan stärka vår demokrati mot de (många) krafter som vill oss ont.

Nationalekonomen Stefan Fölster inledde med att konstatera ett faktum så uppenbart att det lätt glöms bort: utan en stark ekonomi finns inte heller några pengar till ett starkt militärt försvar av Europa, eller militärt stöd till våra allierade. Alltså: säckar EU:s ekonomier ihop ökar risken markant för en rysk seger i Ukraina. Det får inte ske. Med utgångspunkt i sin nya rapport identifierar Fölster ett antal hävstångseffekter som kan ge EU ”tio år av supertillväxt”. Bland annat föreslås EU-länder som satsar mer på försvaret än genomsnittet kunna räkna av det på medlemsavgiften, effektiviserade regionstöd och en införd ”regelkross” – få saker hämmar som bekant tillväxt och innovation så mycket som en överimplementerad byråkrati.

Fredrik Erixon från tankesmedjan ECIPE är inne på samma spår i rapporten ”Ett starkare Europa kräver starkare ekonomier”. Det faktum att Europas tillväxt halkat efter rejält jämfört med USA och Kina sedan 2008 borde få alla varningsklockor att ljuda. Om EU:s konkurrenskraft fortsätter att vara så svag som den är idag är det bara en tidsfråga innan vår kontinent blir ett museum på riktigt. Erixon konstaterar att idén om att EU med hjälp av regleringar (AI) eller förbud (GMO-grödor) kan nå stora konkurrensfördelar tack vare den inre marknadens storlek synes ha kommit på skam.

En annan viktig fråga Erixon lyfter är hur central forskning och utveckling (FoU) och dess storlek som andel av ekonomin är för den ekonomiska tillväxten – även här har EU blivit omsprunget av USA. Om det bara handlade om att ösa pengar över forskningssektorn vore Europas problem dock lösta för längesedan – utmaningen ligger i att skapa incitament och strukturer som premierar ”rätt” forskning. Även här verkar amerikanarna göra något rätt – låt oss lära av dem.

Dagens andra pass handlade om hur vi rustar vår demokrati mot otillbörlig valpåverkan inför EU-valet och skyddar den från inre hot. Patrik Oksanen, journalist och resident senior fellow på Frivärld, pekar i sin rapport ”Så skyddar vi de demokratiska valen bättre” bland annat ut vikten av att vara vaksam före, under och efter en valrörelse. Det gäller så klart både medborgare som myndigheter.

Aktörer, likt Putinryssland, är ständigt verksamma och grunden för en desinformationskampanj kan förberedas långt före själva valdagen för att sedan ta ny fart i syfte att underminera eller hindra en regeringsbildning, eller i det här fallet, bildandet av en ny EU-kommission. Allt som hindrar eller sinkar EU:s processer gynnar givetvis Kreml. För stunden är prio ett för Ryssland att göra allt som kan fördröja eller hindra Europas stöd till Ukraina (min kommentar, reds anm).

Sältan i jorden för dagen stod Sten Widmalm, professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet, för. Tillsammans med sin kollega, docent Thomas Persson, har Widmalm påvisat att vi svenskar inte alls är så toleranta som vi förmodligen gärna vill tro oss vara. En påfallande stor andel av befolkningen kan till exempel tänka sig att inskränka demokratin för grupper som man själv ogillar starkt och drygt hälften av alla svenskar uppger att de censurerar sig själva i politiska frågor. Tolerans inför oliktänkande är en hygienfaktor för en demokrati – Widmalm och Perssons forskningsresultat bör därför tas på största allvar.

Widmalm menade att vår demokrati stod för utmaningar som var större än att de kunde avhjälpas med upplysande information (vilket i sig inte ska underskattas). Tvärtom kan välmenande försök från myndigheter att informera allmänheten leda till en backlash om dessa uppfattas vara alltför uppfostrande. Widmalm får avsluta:

”Vi har idag många människor i det svenska samhället som går runt och tror att terrorgruppen Hamas är offret i det här tragiska kriget. Det är ett djupare problem för demokratin än att det saknas korrekt information”.