I sin inledning sade han: ”Under väldigt många möten med unga och gamla väljare det senaste året, så har jag nästan aldrig träffat någon som begär något exceptionellt. Man efterfrågar inga grandiosa visioner, inga tusenåriga lyckoriken. Inget valfläsk, där människor ska mutas med sina egna pengar. Vad de begär av mig är istället grundläggande respekt: Tala allvar! Se till att landet fungerar! De vill – i all enkelhet – ha ordning på Sverige.”

Rimliga önskningar, får man säga, och Kristersson återknöt snyggt till dem i sin avslutning: ”Runt hörnet finns ett Sverige där rättsstaten har vunnit över våldet. Där arbetslinjen har ersatt bidragslinjen. Där det är gröna innovationer, världsledande forskning och nya jobb – inte kravaller och dödsskjutningar
– som gör Sverige känt. Det är frihetens och trygghetens och möjligheternas Sverige. Inget problemfritt land. Men den hoppfulla framtidens Sverige. Detta Sverige finns inom räckhåll – om man
bara har viljan och förmågan att verkligen göra det som nu krävs.”

Att göra det som krävs. Eller som man också skulle kunna säga: Ta tillbaka kontrollen!

Kristersson har säkert viljan, men har han förmågan? Det är inte gott att veta på förhand. Visserligen är det bra mycket mer sannolikt att konstellationen han går i täten för ska lägga ut en rimlig kurs än att en vänsterregering – i den mån en sådan överhuvudtaget går att bilda efter valet – ska göra det. Vilken konstruktiv politik kan få stöd av både C och V+MP? Men det är stora och svåra frågor som väntar även för ett högerstyre: inte minst vad det nya utanförskapet beträffar. Bidragstak och lägre skatt på låga löner är vettiga åtgärder för att öka sysselsättningen, men frågan är hur långt det räcker.

Måhända är det dags att förändra förväntningarna på politiken och inse att somliga problem inte kan ”lösas” utan att det realistiska uppdraget är att lindra svårigheter, hantera problem så gott det går och se till att misstag inte upprepas. Att förbättra samhället bättre är en naturlig ambition för politiken. Men ett oglamoröst första steg i det jobbet är att se till att läget inte blir värre.

Det sitter förstås långt inne för politiker att förkunna sådana tankar offentligt. För många vore det som att erkänna sig besegrad på förhand. Å andra sidan skulle såväl politiker som debatt ha mycket att vinna på att förväntningarna blir rimligare och att resultaten mäts efter en verklighetsbaserad måttstock i stället för en utopisk.

Nåväl, explicit eller ej, Ulf Kristerssons viktigaste löfte gick i alla fall i linje med den här sortens realism. Han lovar inte stora skattesänkningar för alla men däremot vissa riktade sänkningar och framför allt skattestopp: stopp för nya och höjda skatter. Det är varken exceptionellt eller grandiost men det är i alla fall att rida spärr mot gamla tiders misstag.