Det blev jämnare än väntat i första rundan mellan Samlingspartiets Alexander Stubb (27,2 procent) och den gröna kandidaten Pekka Haavisto (25,9 procent), men enligt en färsk mätning från Helsingin Sanomat/Verania är Stubb ändå klar favorit till slutsegern. Han väntas ta hem segern med 57 procent mot 43.

Att avståndet mellan de båda blev så pass litet kan paradoxalt nog förklaras med att sannfinländaren Jussi Halla-aho snabbt stärkte sin ställning mot första valrörelsens slut. Han landade på för en sannfinländare utomordentligt starka 19 procent och det verkar ha stimulerat många väljare till vänster att rösta på Haavisto i stället för kandidaterna från Socialdemokraterna och Vänsterförbundet. En följd av detta var att S-kandidaten Jutta Urpilainen inte blev bättre än sexa i valet med ett röstetal på ynka 4,3 procent.

Detta trots att Haavisto som svar på frågan om han var den ledande rödgröna kandidaten svarade att ”det finns ingenting rött i mig”. Att han står litet till vänster om Stubb får duga.

De som gillar att gräva ner sig i siffror kan få utlopp för sina böjelser på denna sida hos finsk public services svenska kanal. Här framgår bland annat att Stubb gick starkt i Österbotten och i de stora städernas omland, medan Haavisto var kung på Åland och gick bra i de större städernas mer centrala delar. Stubb tog hem 83 kommuner mot Haavistos 40 men i rent antal står båda sig slätt mot den centerstödde kandidaten Olli Rehn, som blev etta i hela 108 kommuner. Tyvärr för hans del bor en allt mindre andel av befolkningen i dessa delar av landet, men resultatet är ändå en påminnelse att även om Sannfinländarna knaprar i sig av den centerpartistiska kakan är det för tidigt att helt räkna ut Urho Kekkonens gamla parti.

Finlands president har en representativ roll men ska också utforma landets utrikes- och säkerhetspolitik i samråd med regeringen. Skillnaderna mellan Stubb och Haavisto är inte överdrivet stora när det gäller dessa ämbetets hårda ansvarsområden: bägge gillar Finlands (och Sveriges) medlemskap i Nato, bägge vill se fortsatt omfattande stöd till Ukraina. I frågor som möjligheten för Nato att frakta kärnvapen över finländskt territorium och försvaret av Åland drar de åt litet olika håll, men när väljarna ska fastna för den ene av kandidaterna kommer det att handla minst lika mycket om personliga egenskaper och känsla av ideologisk samhörighet som om sakfrågorna.

Ett spår som dök upp redan under den första omgångens kampanjer gäller presidentens roll som ”värdeledare”. Vilka värden förkroppsligar kandidaterna, i vilken moralisk riktning vill de föra Finland? Det låter rätt vagt och jag har svårt att värja mig mot tanken att det i hög grad handlar om att medierna försöker introducera inrikespolitiska ställningstaganden genom en bakdörr. Presidenten har formellt sett mycket litet med inrikespolitiken att göra, men det är förstås mycket mer spännande med dess konfliktfyllda värld än med utrikespolitiken som präglas av betydande konsensus.

Ett första test kommer i dagarna. Det är nämligen utlyst politisk storstrejk i Finland torsdag-fredag 1-2 februari. Den vänder sig mot förändringar i arbetsmarknadsregler och välfärdssystem som regeringen Orpo står bakom. Regeringen vill göra den finländska arbetsmarknaden mer lik den skandinaviska med begränsningar av rätten till just politiska strejker, karensdag i sjukförsäkringen och sänkt dagpeng i arbetslöshetsförsäkringen. Det är måttligt populära förslag, om man så säger, och även om det stod klart redan före riksdagsvalet i fjol att Samlingspartiet ville föra politiken i den här riktningen, bjuder nu fackföreningarna upp till motstånd. Ett flertal i befolkningen tycks sympatisera med de strejkandes allmänna budskap, men stödet för regeringspartierna har för den skull inte minskat i opinionsmätningarna. Även arbetarväljarna hos Sannfinländarna tycks tåla detta kalla stål. För många är det nog som någon sade när jag var i Helsingfors i helgen att det är litet grand som att gå till tandläkaren. Man har ingen större lust, gruvar sig och skulle helst slippa men inser samtidigt att det hela förr eller senare måste ske. Finlands ekonomi är i risigt skick med klen tillväxt och stora offentliga underskott och det håller inte att låta allt rulla på som förut.

Presidentkandidaterna lär försöka värja sig emot att bli indragna i dessa mer infekterade debatter, men jag spår att medier och debattledare lär ligga på allt hårdare och kräva besked om hur det står till med ”värdena”. Även på den fronten stundar en tio dagars tvekamp fram till söndagen efter nästa.