Både inlaga och titel är korta – 139 sidor respektive op.101 (Bonniers, 2021) – men det är inte nödvändigtvis någon nackdel. Det går minst hundra alltför tjocka böcker på var och en som är för tunn.

Engdahl skrev förordet till Svenska akademiens utgåva av drottning Kristinas Maximer häromåret och han är uppenbarligen förtjust i det korta och pregnanta även för egen räkning. Av den postmodernism han gjorde så mycket för att introducera finns inte många spår i denna volym utöver just förkärleken för det fragmentariska. Den första halvan utgörs av 20 betraktelser på en eller ett par sidor vardera, sedan kommer ett avsnitt med ännu kortare penséer och avslutningsvis två essäer: en om Matteuspassionen, en om Beethovens A-dursonat.

Att formen är fragmentarisk betyder inte att innehållet är det. Det löper en tydlig röd tråd mellan delarna. Och eftersom jag aldrig trott på nykritikens och andras idéer om att text och upphovsman bör betraktas som vitt skilda saker blir det självklart att läsa op.101 som ännu en bearbetning av erfarenheterna från de upphettade turerna kring klubb, kulturprofil och Akademi.

Det handlar om individ kontra massa, aggressiv likriktning och lynchjustis. Den gamla konformismen var ändå bara anpasslighet, menar Engdahl, men nu råder ”epidemisk övertygelse” där människor inte bara tiger still utan aktivt ansluter sig till vad opinionsläget föreskriver. ”Tidsandan skulle vara löjeväckande om den inte var så ofantlig. Plötsligt svänger alla människor åt samma håll mentalt.”

 Ett näraliggande tema är skandaliseringen som samhällelig reningsritual och bestraffningar som ett moraliskt haveri. Storsinta människor förlåter i stället för att straffa. Straffsystem besudlar samhällena som håller sig med dem.

Den lilla boken utgör inget program hur mycket Engdahl än oroar sig för att ha blivit vad han verkligen inte ville bli: ”en engagerad författare”. Men den slår ett slag för tolerans och passiviteten som medborgerlig dygd, något som tydligen särskilt kännetecknar Engdahls nya hemstad Göteborg. Idealet är att vara tillbakalutad och tillåtande snarare än moraliserande och moralisk: ”Oförvitlighet är en obetydlig egenskap, även om den förstås inte innebär någonting direkt stötande.”

Texten rymmer som synes en hel del fina formuleringar och jag nickar gärna instämmande åt varningarna för moralisk upprördhet i massrörelseform. ”Fanatisering av konsensus” som Alf W Johansson har kallat det.

Men eftersmaken blir ändå inget vidare. Talet om straffandets förfärlighet visar fullständig tondövhet inför offrens perspektiv och det finns misogyna vändningar i boken, som inte är roliga att läsa. Men framför allt finns där en orimlig frånvaro och tomhet, eftersom gärningarna och personerna som en gång väckte den av Engdahl så illa tålda indignationen överhuvudtaget inte nämns. Människor blev trots allt inte arga för sakens egen skull utan för att de tyckte att andra människor farit illa.

Vidsynthet är en sak. Likgiltighet är en annan.