Trams med troll?

Trollkarlen Gandalf under slaget vid Gondor. Diskuterar döden med en hobbit. FOTO: Flickr

Är det ett problem när barn mest läser böcker om varulvar, vampyrer och allehanda monster? När GP:s ledarsida fördömer viss litteratur, påminner Axess Catta Neuding om vart läsning kan leda.

Så fattigt, så enfaldigt, så trångt, så trist, tycker Susanna Birgersson på GP:s ledarsida när barn läser för mycket om spöken och vampyrer. ”Halloween året runt”. Birgersson är en skribent som jag alltid läser med stor behållning, även om jag inte håller med i just denna fråga. Att barn läser är viktigt, i bästa fall uppbygglig litteratur, den som bygger den lilla varelsens karaktär. Birgerssons text är fylld av referenser till den litteratur man helst vill att ens barn ska läsa.

Hon skriver: ”Vem hade jag varit utan Anne på Grönkulla och Kulla-Gulla? Min identitet formades i dialog med dessa två föräldralösa flickor: den ena kanadensisk, rödhårig, infallsrik och lätt överspänd, den andra småländsk, guldlockig, ömhjärtad och samvetsgrann.”

Det hade kunnat vara jag som skrev det ovanstående. Hur många texter har jag själv inte ägnat åt tacksamhet till just dessa två flickkaraktärer vars röster jag ännu i medelåldern ständigt hör i mitt huvud? Men det är också trångt i mitt huvud, det är många röster från barndomen som spökar. För de böcker som Birgersson fördömer, de som är övernaturligt trams, blev för mig och många andra inkörsporten till tyngre trams: fantasy och science fiction.

Det är naturligtvis inte trams. Dessa två genrer är några av de få som på allvar tar sig an de stora frågorna om liv och död, om rätt och fel. Om att det kostar att göra rätt, att det kan kännas fel att göra rätt, men man gör det ändå. Det är exempelvis få fantasyböcker som inte tar upp vår rädsla för döden. Om vikten av mod. Om världen av att, när allt är förlorat, stå upp och dö som en människa och inte som ett fä.

Det är i gryningen på den femte dagen. Sjutusen uruk-haier belägrar fortfarande Hornborgen när kung Théoden gör en desperat utbrytning som kommer att kosta honom och alla hans ryttare livet. Men uppe på berget står Gandalf den vite och med sig har han Éomer och hans 2000 rohirrim. Utan att blinka rider de till kungens hjälp mot en enorm övermakt – och vinner slaget.
Är det trams med vita trollkarlar, ryttarfolk och monster som odlats fram av en elak trollkarl? Visst kan man se det så. Men man kan också se det som att den boken är full av påminnelser om vad det är som egentligen är viktigt att minnas när man är människa.

”I wish it need not have happened in my time,” said Frodo. ”So do I,” said Gandalf, ”and so do all who live to see such times. But that is not for them to decide. All we have to decide is what to do with the time that is given us.”

Den typen av påminnelser är lika viktiga som Kulla-Gullas lärdom om att man ska gå lugnt i sitt eget tempo, så att man orkar. Om att man ska hålla sina löften och ta hand om sina småsyskon. Eller Anne på Grönkullas om att drömma stort och arbeta flitigt för att nå sina mål. Visst, det kan se lite lustigt ut när de uttalas av en trollkarl i toppig hatt. Men om den typen av lärdomar når ett sinne i ung ålder, så sitter de kvar för livet. Och då har jag inga invändningar mot att man nått insikt genom något så enfaldigt som vampyrer, drakar och demoner.

Catta Neuding

Medarbetare i Axess.

Läs vidare