”Reaktans: i en växelströmskrets: motstånd som härrör från en i strömbanan ingående kapacitans (elektrisk kapacitet)…/…: äv. konkret: alstrare av sådant motstånd” (källa: SAOB). Krångligt.

På tyska beskriver ordet reaktans (ty. ”Reaktanz”) en psykologisk försvarsreaktion som kan uppstå när människor upplever sig tvingade att tycka eller tänka något och därför gör tvärtom. Mindre krångligt. Trots, skulle man kan kunna kalla det.

I Sverige var det SD som väljarna absolut inte fick rösta på. Väljarna lyssnade inte. Tonläget från etablissemanget skruvades därför upp ännu mer. Väljarna valde att lyssna ännu mindre. Samma princip ligger till stor del, men inte endast, bakom Trumps framgångar i valet 2016. För att nämna några exempel. 

På samma sätt hjälper begreppet oss att förstå högerradikala AfD:s framgångar i Tyskland. Trots ständiga skandaler, avhopp och tuffa granskningar ligger partiet på stabila 20 procent i de nationella mätningarna. Inför nästa års delstatsval i Brandenburg, Thüringen och Sachsen ligger partiet på drygt 30 procent. AfD kan mycket väl komma att bli största politiska kraft i dessa delstater.

Nervositeten, eller rättare sagt paniken, är därför påtaglig inom det tyska etablissemanget. Det är fullt förståeligt, eftersom AfD är ett högst volatilt och till delar högerextremt parti. Den fjäskiga inställningen till Putin och kravet från flera höga partirepresentanter att Tyskland gör bäst i att lämna Nato bär syn för sägen. Men allt detta spelar som sagt mindre roll för väljarna.

Varför? Svaret är trots. Trotset uppstår när redaktioner och politiker uppfattas ha ett mästrande och moraliserande tonfall. Tydligast märks det i frågor som rör klimat och migration (”Åk inte flyg”, ”Ät inte kött”, ”Skaffa inte barn”). På samma sätt som amerikanska talkshowvärdar gått från att ha varit häcklare av makten i början av 2000-talet till att numera agera humorlösa grindvakter använder programledaren Jan Böhmermann sitt TV-program till att fördöma allt och alla som befinner sig en millimeter till höger om SPD. Senast var det CDU som beskrevs som ”nazister med substans” på Twitter. Att Böhmermanns program sänds i den offentligfinansierade kanalen ZDF förstärker bilden av ett vänsterradikalt etablissemang besatt av att jaga avvikare. Med följden att fler väljare, i trots, riskerar att söka sig till AfD.

Alla redaktioner är så klart inte ideologiska kopior av varandra. Welt (en tidning jag själv har skrivit för) har en tydlig högerprofil som mest av allt märks i dess kommenterande journalistik (begreppet reaktans/trots har jag för övrigt stulit från chefredaktören Ulf Poschardt). På Youtube driver den före detta ”Bild”-redaktören Julian Reichelt en egen kanal med siktet ständigt inställt på Die Grünen, Greta och den havererade energipolitiken. Att kanalen, med sitt rabulistiska tonläge, har hundratusentals prenumeranter vittnar om att det finns en grupp i det tyska samhället som verkar ha tröttnat på, i brist på bättre ord, ”vanliga” mediers rapportering.  

Den offentliga tyska diskursen får nog trots det sägas luta betydligt mer åt vänster än höger. Det talar för att samma dynamik som vi har sett mellan medier och delar av väljarskaran här i Sverige och i andra delar av världen kommer att upprepas.